Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 3. Slafveriet å San Domingo; negerupproret därstädes 1790; republiken Haiti; slafhandelns afskaffande i Danmark; i Sverge; Europas öfriga makter; »likkisteskadern»; visitationsrätten och dess följder - 4. Wilberforces arbete för slafveriets upphäfvande; hans personlighet; George Canning och Buxton; Cannings tal och slaffrågan 1823; slafveriets upphäfvande å de Västindiska öarna 1833; Wilberforces sista år och död; »British and Foreign Antislavery society» och dess verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slafvar; af dessa fördes 1,121,800 till Brasilien och 831,027 till de spanska
kolonierna.
Under öfverfarten omkommo 688,299; det antal, som uppsnappades utaf
bevakningseskadern eller andra örlogsfartyg, var däremot endast 117,380.
En amerikansk läkare, som haft tillfälle personligen se tillståndet ombord å
slafskepp vid denna tid, har berättat följande:[1]
»Slafvarne äro», så lyder skildringen, »hopade huller om buller om
hvarandra, bildande en obeskriflig krälande massa af armar, hufvud och ben. På
slaffartygen anbringas ofta 2 à 3 särskilda däck med ett mellanrum af endast
halfannan eller till och med en fot; ej ens ett barn kan sitta upprätt i dessa »långa
likkistors» afskrankningar. De olycklige äro här lika packade som böckerna på
en hylla. Deras dagliga näring består af en kalebass vatten och en högst ringa
kvantitet fast föda. — — — Genom en skändlig, raffinerad beräkning har man
kommit till det resultat, att en kopp vatten pr person hvar tredje dag utgör den
kvantitet fluidum, som jämt och nätt hindrar slafven att dö af törst. Slafskeppets
vattenförråd inskränkes därför till ett på denna beräkning grundadt minimum.
Omöjligt är att göra sig en aflägsen föreställning om den förfärliga smuts, som
utmärker ett dylikt, med negrer lastadt fartyg. — — — Säkerligen skulle en hvit
man ögonblickligen kväfvas, om han försattes i den atmosfer, hvari dessa
olyckliga lefva. Vid landstigningen befinna de sig naturligtvis i ett förfärligt tillstånd:
extremiteterna skelettlikt afmagrade, buken sjukligt uppsvälld och hela kroppen
oftast öfversållad af elakartade frätsår eller behäftad med motbjudande
hudsjukdomar.»
Det visade sig sålunda mer och mer, att afskaffande af slafhandeln icke
förbättrade de röfvade negrernas lott. Samma förhållande var det med de västindiska
plantageslafvarne. Sedan negerinförseln aftagit, blefvo dessa så öfveransträngda,
att deras antal hastigt förminskades. Så t. ex. fanns det 1807 mer än 800,000
slafvar i Västindien; ett par decennier senare räknade man endast 700,000.
Man började så småningom inse, att man måste rycka upp det onda med
själfva roten, att man icke kunde hindra slafhandeln utan genom att stänga
marknaden för varan, med ett ord upphäfva slafveriet.
4.
Åt arbetet härför ägnade nu särskildt Wilberforce resten af sitt lif. Med
rätta har han blifvit kallad »slafemancipationens apostel». Dag och natt var han
i verksamhet för sitt stora mål. Sedan Pitt svikit detta, liksom han svek de
irländska katolikernas sak, fanns det ingen i parlamentet, som kunde arbeta därför
med sådan framgång och framför allt ihärdighet som han. Han var, har det blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
