Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- I. Inledning (Europas slaler och slafveriet)
- 4. Wilberforces arbete för slafveriets upphäfvande; hans personlighet; George Canning och Buxton; Cannings tal och slaffrågan 1823; slafveriets upphäfvande å de Västindiska öarna 1833; Wilberforces sista år och död; »British and Foreign Antislavery society» och dess verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Häruti låg förvisso den egentliga hemligheten af den makt, som denne märklige
man utöfvade på sin samtid.
Hans ofta af biografer, med beundran omtalade silfverklara stämma ökade
behaget af hans parlamentariska framställning och gaf honom namnet »parlamentets
näktergal».
När han omsider lämnade sin plats i underhuset, uppdrog han åt sin
efterträdare, Thomas Fowell Buxton, att här strida för saken. Denne fäste 1823
underhusets uppmärksamhet på slafveritillståndet; han föreslog dock icke, såsom han först
ämnat, en ögonblicklig emancipation, hvilken skulle förstöra slafvarne själfva och
ruinera deras ägare, utan påyrkade en gradvis skeende befrielse, som skulle börja
med en förbättring af slafförhållandena.
 |
| George Canning. |
George Canning, Englands geniale slatsman, hade då plötsligt lämnat sin
förra konservativa ståndpunkt och börjat omfatta en »liberal och hugstor» politik.
Hans konservatism hade dock aldrig hindrat honom från att varmt omfatta
slaffrigörelsens idé. Redan 1797 hade han med kraft sökt bekämpa slafhandeln;
på kongressen i Verona 1822 sökte han förgäfves förmå stormakterna att enas
om slafveriets upphäfvande; bättre framgång rönte hans bemödanden att
inverka på det spanska Amerikas nya stater, där slafvarne frigjordes på 1820-talet.
Han hade ej förgäfves varit en Pitts lärjunge, vän och medlem af dennes
ministär; men i motsats till honom förblef han slafsaken trogen till sin död[1].
[1] Vi kunna ej neka oss nöjet meddela en liten interiör från slafdebatten 1799, under
hvilken Canning höll sitt första glänsande tal i slaffrågan. En person försvarade slafveriet på
grund däraf, att det »frambragt några af antikens största filosofer». En annan person påstod
det vara ett faktum, framställdt af Wilberforce, att Afrikas civilisation gjort så stora
framsteg, att böcker ej voro ovanliga bland invånarne. »Böcker», utropade talaren i största
indignation, »böcker! De svarte äga böcker! Och detta framdrages som ett skäl, hvarför de ej skulle
utföras som slafvar! Hvad var anledningen till franska revolutionen? Just böcker! Han, talaren,
hoppades, att hvad än huset skulle besluta, det åtminstone ej måtte upphäfva slafhandeln, på
det Afrikas invånare ej måtte stanna hemma och fördärfvas af böcker!» »Jag måste anmärka»,
inföll då Canning, »en liten motsägelse i de argument, som uppställas af den ärade baronen
och den andre ärade herrn. ’Exportera de infödde från Afrika’, säger den ärade herrn, ’annars
bli de litteratörer hemma!’ — För bort dem’, säger den ärade baronen, ’på det de må bli
filosofer i Västindien.’ — Jag för min del är mycket tveksam, antingen botemedlet eller det
fördärfvade tillståndet är värst för patienten; men otvifvelaktigt förefaller det litet hårdt, att
intet annat medel kan uttänkas till förekommande af faran för afrikansk litteratur än den
praktiska filosofin i Västindien.» Robert Bell: The life of George Canning, sid. 218.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 18:25:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/cbhkfoen/0029.html
