Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 4. Wilberforces arbete för slafveriets upphäfvande; hans personlighet; George Canning och Buxton; Cannings tal och slaffrågan 1823; slafveriets upphäfvande å de Västindiska öarna 1833; Wilberforces sista år och död; »British and Foreign Antislavery society» och dess verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryktet om Buxtons tillämnade förslag i parlamentet om fullständig slafbefrielse
hade väckt oerhörd uppståndelse bland Västindiens plantageägare; genom deras
diskussion i saken fingo slafvarne den föreställningen, att deras omedelbara
frigörelse förestod. Oroligheter uppkommo och Buxton fick emottaga många varningar.
Som redan är nämdt, påyrkade han alltså i stället en »gradual» förbättring,
ett öfvergångsstadium; de dåvarande slafvarne skulle inträda i ett slags moderat
lifegenskap, deras efter en viss datum födda barn skulle vara fria, hvarjämte han
föreslog som resolution, att slafveriet vore stridande både emot britiska
konstitutionen och kristendomen, och att det snarast möjligt borde upphöra inom alla de
britiska kolonierna.
När han tystnat, reste sig ögonblickligen Canning, i hopp, som han sade, att
genom att med ens tillkännagifva regeringens mening hämma en hetsig debatt om
denna farliga fråga, hvilken vore i stånd att genom »ett enda hastigt ord eller
oförsiktigt uttryck upptända en eld, som icke lätt skulle kunna släckas».
Han analyserade därpå Buxtons resolution och visade, att den, ehuru
moraliskt sann, vore historiskt osann. — — — »Otvifvelaktigt är andan i britiska
konstitutionen principiellt fientlig mot slafveriet. Men lika otvifvelaktigt har britiska
parlamentet i åratal tolererat, sanktionerat, ja beskyddat och uppmuntrat ett
system af kolonialanläggningar, hvilka det väl visste vara grundade på slafveriet.
Och likaledes — Gud förbjude, att jag skulle påstå, det den kristna religionen
gynnar slafveri. Men jag erkänner, att jag hyser stark betänklighet mot
införandet af kristendomen såsom sådan i en parlamentarisk fråga. Religionen bör
bestämma regeringens handlingar och vara en ledare för dess samvete lika väl som
för individens. Men när den skjutes fram att tjäna ett politiskt syfte, hur lofvärdt
som helst, sker det efter dåliga tiders förebild, och jag måste tänka på de onda
följder, till hvilka i de tiderna ett dylikt missbruk förde. Säkert vill ingen kristen
förneka, att kristendomens anda är fientlig mot slafveriet, såsom den ju är det mot
hvarje maktmissbruk. Den är fientlig mot hvarje öfverträdelse af sedlighet,
rättskaffenshet och rättvisa; men om meningen är, att det i den kristna religionen
finnes något särskildt förbud emot slafveriet, eller att slafveri och kristendom icke
kunna existera jämte hvarandra, då tror jag, att den ärade talaren själf måste
medgifva, att propositionen är historiskt falsk. — — — Det är visserligen sant, att
den kristna religionen söker att höja, icke att förnedra människans karaktär; men
det är icke sant i den specifika mening, som resolutionen innebär. Det är icke
sant, att det finnes något i kristendomen, som gör det omöjligt för denna att bestå vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
