Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slafveriet i Amerika under de 200 första åren från dess införande - 3. Inflylandet på Förenta Staternas ekonomi af striden mellan Napoleon och England; grundläggandet af Amerikas industri; skiftning i partiställningen: frihandlare och protektionister; bomullsperiodens början; »the Cotton-gin» 1792; slafveriets tillväxt; Söderns uppsving; John Calhoun; Henry Clay; Daniel Webster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN C. CALHOUN.
53
1850, hans dödsår, var han en ledande man i den politiska världen. Det var han,
som mer än någon annan beredde Södern seger efter seger, det var han, den store
nullifikatorn, som förfäktade Syd-Karolinas lagliga rätt att nullifiera konstitutionen
och utträda ur unionen; det var han, som i staternas suveränitet öfverhufvud taget
såg den bästa säkerheten för slafveriets upprätthållande; det var han, som i
annexionen af Texas såg en pelare, hvilken skulle uppbygga åt slafveriet en väldig
hall. Innan han uppträdde, existerade slafveriet endast såsom en förbannelse,
såsom ett erkändt ondt; men han icke allenast offentligt förnekade, att det var ett
»abstrakt ondt», utan förklarade därjämte, att det var »ett positivt godt», en
välsignelse, en lycka, gudomligt till sitt ursprung, välgörande till sina följder. Han
uppställde slafveriet såsom en med friheten likaberättigad makt och ingaf genom
sin kraft, sin hänsynslöshet och sitt personliga stora anseende Södern ständigt
nytt mod i striden. Hans åsikter blefvo till dogmer för alla Söderns politici, som
under flera tiotal af år flockade sig omkring honom, deras ledare och störste talare.
Hans politiska bana ledde honom dock icke till det »ärans mål», som var
hans egentliga lifsmål, presidentstolen. Han blef krigsminister, statssekreterare
och vice-president, men hans förhoppningar att stå som hela landets förste man
grusades för alltid, när John Quincy Adams 1824 valdes till president*.
Detta fikande efter presidentstolen är ett gemensamt drag hos många af denna
tids amerikanska stormän; denna åtrå gjorde dem ofta vacklande och svaga,
egennyttiga och brutala, bröt deras kraft och förbittrade deras sista år. Så gick det
Calhoun, så Clay, men framför allt Daniel Webster.
Och andra representative män, som ej kunde fösta sina förhoppningar så
högt, fikade efter förmånliga ämbeten, efter vinstgifvande affärsförbindelser; den
amerikanska politiken blef allt mer och mer ett intrignät af privatintressen; de
ledande männen tjänade icke längre sitt land, utan detta skulle tjäna dem och
förhjälpa dem till antingen kapital eller makt eller båda delame.
Calhoun, som till sin sedliga karaktär var en af tidens mest oförvitlige män,
en verkligt helgjuten personlighet, klagade bittert öfver korruptionen inom den
amerikanska politiken **. Den tid skall komma, förutsade han, då folket, som ser
statsmännen allt mer och mer bli »lefvebrödspolitiker», med motvilja skall vända
sig från dem och förakta en politik, som blifvit ett monopol för män, till hvilka
det ej med aktning kan blicka upp.
Äfven Henry Clay var en sydstatsman, född i Virginien 1777. Under nära
femtio år var han medlem af kongressen, och hans namn är förbundet med alla
större tilldragelser inom landet från år 1806 till år 1852. Få män ha som han
blifvit föremål för strid; han var å ena sidan lika hatad och svärtad, som han var
älskad och uppburen å den andra. Först när han upphörde att vara
presidentkandidat, vann han — betecknande nog för de amerikanska partierna — ett
välförtjänt erkännande af både vän och fiende.
Född i en stat, hvilken genom sin rikedom och sin intelligens då stod i
spetsen för unionen — Virginien har ju blifvit kalladt »presidenternas land», enär
republikens fyra förste chefer voro från denna stat — flyttade han knappast
tjuguårig till den unga staten Kentucky, hvilken då för tiden utgjorde Förenta Staternas
»Q är ran väster», som ännu till största delen var en vildmark.
• Bryant and Gay: »Populär history of the United States», vol. IV, sid. 287.
•• Se utförligare H. von Holst: John C. Calhoun, sid. 115, 116 o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
