Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 1. Antislafverirörelsen; Benjamin Lundy; William Lloyd Garrison; »the Liberator» 1831; fordran på slafveriets omedelbara upphäfvande; Garrisons kraftiga uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dollars kapital, utan en enda prenumerant, med sitt tryckeri inhyst i ett »mörkt
kyffe» högt uppe under taket på ett stort hus, en liten kammare nästan blottad på
möbler — bostad och »officin» på en gång, där man sof på golfvet och lefde af
mjölk och bröd.
Och från denna position talade nu Garrison väckelsens och straffets ord till
sitt folk, såsom kanske ingen mer än Parker gjort det, ehuru Garrisons betydelse
var vida större.
Före hans uppträdande hade slafveriet visserligen allmänt ansetts såsom något
moraliskt ondt; till och med slafagame erkände detta, ända till dess Calhoun vände
om bladet. Det var ett ondt lika väl som hvarje annan moralisk eller fysisk svaghet
var ett ondt, för hvilket man var lika oansvarig som för ärfda anlag, ett ondt,
lika omöjligt att kontrollera som en jordbäfning, lika omöjligt att hämma som
Niagaras vattenmassor. Slafagarne betraktade sig snarast såsom Herrens utvalda.
Ty hvar eljest inom den skapade världen fanns en synd, som icke behöfde ångras,
en af människor orsakad orättvisa, som icke kunde godtgöras? Visst vore
slafveriet i sig själft orätt, men ansvaret hvilade ju helt och hållet på de människor,
som för två eller tre århundraden sedan införde det, och straffet skulle drabba
efter nya århundraden kommande generationer. »Ty jag och mitt hus», sade
slafägaren, »vi vilja tjäna Herran.»
Garrison förklarade nu detta åskådningssätt såsom afgjordt falskt; det vore
ej nödvändigare att fortfara med slafveriet än alt låta mord och rofferi eller hvad
öfvervåld som helst, begånget af en människa mot en annan, få ohejdadt fortgå.
Tvärtom, det måste göras ett omedelbart och ovillkorligt slut på slafveriet;
slafägaren måste upphöra att hålla slafvar såsom mördaren att döda och tjufven att
stjäla. Han betonade högt och klart, att det var ej för två århundraden sedan,
som orättvisan begicks, och det var icke efter nya två århundraden, som den
skulle utplånas; »nej, den sol, som denna morgon rann upp, belyste det brott, som
begicks denna dag och som före dess nedgång skall godtgöras». Om Garrison
talat om slafveriet, såsom prästerna gjorde i kyrkan, såsom en arfsynd, hvilken
härstammade från Adam och föråt i en aflägsen framtid kunde försvinna, då skulle
hans röst förklingat spårlöst bland tusendens och den folkrörelse han väckte aldrig
blifvit en makt.
Genom ytterligheten i sin fordran, så starkt klandrad af många de svartes
vänner, särskildt af Channing *, gaf han åt abolitionisterna den hänförelse, ja fana-
* I sin skrift »Slaveri/», 7:de kapitlet, samt i sitt bref till Birney, »The Abolitionist» (se
Works of William Channing, vol. V, pag. 147, 168) klandrar Channing öppet, abolitionisterna,
att de såsom parti gått för långt, på samma gång han uttrycker sin beundran för de enskilda
målsmännen för detta parti. Han erkänner dessutom, att »abolitionismen bildar en ny rera i
Amerikas historia», samt att i anfallen mot abolitionisterna »den hvite och frie mannens
heligaste rättigheter blefvo trampade under fotterna. De lida för tankens, ordets och prässens
frihet, och såsom denna frihets försvarare emot våld och förföljelse förtjäna de en ärad plats.
De hafva gjort mer för frihetens sak, än någon annan kår ibland oss.»
Theodor Parker, Garrisons själsfrände, hvars hjärta äfven var brinnande af nit för de
svartes sak klandrar Channing skarpt, för det han vid en tidpunkt, då abolitionisterna ännu
voro ett ringa, kämpande fåtal, uttalade sig kritiskt öfve.r deras program. Likaledes förebrår
han Channing, att denne under Garrisons första 12 år i Boston, då han blef smädad, skymfad
och ett pris satts på hans hufvud, då han kämpade mot fattigdom, ringhet och »en ärofull
vanära», att Channing då aldrig gaf honom hjälp, råd, deltagande, »icke ett enda ’Gud välsigne
dig, min broder’», icke ens svarade på hans bref. Och detta endast på grund däraf, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
