Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 2. Nat Turner 1831; slafägarnes vrede mot Garrison och hans »Liberator»; det första antislafverisällskapet; dess program; prästernas motstånd; abolitionistskrifter; John G. Whittier; Lydia Maria Child
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en allmän befrielsens dag. För hvarje hår på mitt hufvud, som I rören, skall
uppstå en ny försvarare af edra slafvars rättigheter och en anklagare för edra
brott».
Ett bevis på Garrisons oskuld med hänsyn till blodsutgjutelsen var, att när
i Virginien statens legislatur sammanträdde och öfverlade om det skedda samt om
slafveriet i allmänhet, ej ett ord nämdes om Garrison och hans tidning. Denna
slafdebatt har blifvit mycket märklig dels genom det sätt, hvarpå slafägarne blottade
det sorgliga tillståndet i staten, dels därigenom att dessa slafägare utgjorde en del
af amerikanska republikens mest framstående och aktade män. Många af dem
beklagade djupt, att slafveri någonsin blifvit infördt i landet, de insågo klart, huru
mycket ondt, som uppkommit däraf samt alla de svårigheter och faror det innebar.
Men hur mörkt de än skildrade det sorgliga tillståndet i staten — mörkare, än
någonsin Garrison framställt det — så fanns det dock ingen enda af desse män,
som fullt förstod, hvad detta i själfva verket betydde, eller kunde gifva ett råd eller
en anvisning om något medel att bringa en lycklig ändring i förhållandena. Alla
voro ense om att slafveriet var depraverande och oroande för de hvite; ingen
enda sade ett ord om hvad det var för de svarte 1
Dessa voro allt fortfarande i Södern icke aktade för män och kvinnor, utan
för människoboskap, ehuru utrustade med vissa mänskliga attribut sådana som ett
artikuleradt språk och förmåga att gå upprätt på två ben. Den virginska
stats-församlingens moraliska uppfattning af saken uttalades af en dess medlemmar så
och torde kunna vara betecknande för hela Södern: »Egendomsägaren har en
odisputabel rättighet till sin jords afkastning, ägaren af trädgårdar till dess årliga
frukt, ägaren af ett sto till dess föl, och ägaren af kvinnliga slafvar till deras
af-komma».
Den framåtgående antislafverirörelsen i Nya England vann ny kraft af den
motsatta doktrinen, den nämligen, att en nedrig oförrätt i Södern begicks mot män
och kvinnor — verkliga män och kvinnor och icke hingstar och ston eller annan
boskap. Antislafverisällskap bildades, antislafverilidningar utgåfvos och
antislafveri-föredrag höllos; nio år, efter det »The Liberator» börjat utkomma, fanns det nära
två tusen antislafverisällskap med flera hundra tusen medlemmar. Parker kunde
med all rätt säga, att med 1831 inträder en vändpunkt i Förenta Staternas historia.
Men denna utveckling skedde under mycken strid och häftigt motstånd.
Nya Englands första antislafverisällskap bildades hösten 1831 af ett litet antal
män, de flesta framstående och med kända namn i Förenta Staternas häfder,
t. ex. Garrison, Oliver Johnson, Samuel Sewell, Ellis Loring, David Lee Child m. fl.
Åtskilliga färgade frie män inträdde som dess medlemmar, men vid denna tid
ännu ingen kvinna vare sig af den ena eller andra rasen.
Föreningen började sin verksamhet med att utsända en adress, som
förklarade, att hela det amerikanska folket bordé bli en enda antislafveriförening;
att den borgerliga och religiösa frihetens anda, själfständighetsförklaringen,
konstitutionens både bokstaf och andeméning kräfde detta, och att både andan i Kristi
evangelium och den allmänna ömsesidiga och vedergällande rättvisan med styrka
fordrade det. »Vi tro>, sade adressen, »att slafveriet är ett ondt nu, och gifvetvis
böra slafvarne nu frigöras. Om en tjuf ertappas, innehafvande stulen egendom,
måste han genast återlämna den. Slafägarne och människotjufvarne besitta olagligt
Afrikas stulna söner och döttrar; de böra därför ofördröjligen försätta dem i frihet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
