Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 5. Interiörer ur slaflifvet i Södern på 1830—40-talet; behandling af husslafvar; plantageslafvar: arbete, föda, bostäder, beklädnad, straff; rymmare; slafannonser; en slafauktion; slafsystemet; prästerligt godkännande däraf - Rymmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rymmare.
Talrika stackars slafvar rymma bort från sina herrar; många af dem
omkomma utan tvifvel i träsken, ty de flesta dö hellre än de återvända; andra stanna
borta, tills de äro nästan ihjälsvultna och återvända då af fruktan för döden;
andra åter fångas med tillhjälp af blodhundar och äfven på andra sätt. Det
vanligaste är dock att fånga dem med blodhundar. Jag kände en person i Savannah,
som höll ett stort antal hundar endast i och för negerjakter. Och han hade alltid
nog för dem att göra.
När han begaf sig ut på en sådan jaktexpedition, tog han alltid flera med
bössor beväpnade män med sig jämte hundarne. Dessa senare voro lika säkra,
Blodhund.
sedan de väl funnit spåret, som om de spårat upp en räf. När slafven
upp-hinnes af dem, måste han stanna och strida med dem eller klättra upp i ett träd.
I det senare fallet kvarblifva hundarne nedanför trädet, till dess jägarne hinna
fram. Skulle jägaren icke hafva någon hund med sig, då han drifvit slafven ur
sitt gömställe, skjuter han honom, som vore han ett djur, ifall han icke stannar
vid första tillrop. Många herrar utlofva en viss belöning för slafven, lefvande
eller död. Ty mången vill hellre veta sin »egendom» död än fri och utom hans
räckvidd. Somliga slafvar rymma i fullt beslut att ej låta taga sig lefvande. Jag
kände en sådan. Han rymde och blef förföljd af hundarne; som han var
beväpnad, dödade han ett par af dem; men han blef strax därefter själf skjuten.
Han hade också förklarat, att de aldrig skulle få honom lefvande. Ägaren brydde
sig ej om slafvens död, men beklagade förlusten af hundarne, de voro nämligen
hans bästa blodhundar.
C. Bååth’Holmberg, Negerslafveriet. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
