Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 6. Altontragedien 1837; Channings uppträdande; möte i Faneuil Hall; pöbeldemonstrationer i Norden; stilla i Södern; slaffrågan allt mer härskande i politiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en adress till invånarne i St Louis svarade han offentligt på dessa
uppmaningar med att kraftigt betona »sin medborgerliga rättighet att diskutera
slafveriet eller hvarje annat missförhållande, som berör humana intressen». — »Jag
ställer mig på konstitutionens fasta mark, och jag förklarar vördsamt och bestämdt,
att jag ämnar bibehålla denna position. Vi hafva slafvar, det är sant: men jag
är ingen sådan.»
På samma gång han förklarade sig aldrig skola uppgifva det fria ordets och
den fria prässens rätt, hoppades han dock, att han alltid skulle bruka denna rätt
med den hofsamhet och ödmjukhet, som höfdes en kristen, framför allt en kristen
lärare. Han erinrade dem, som ville lägga munkafle på honom, att hans blod var
besläktadt med det, som flöt på Lexingtons slätter och höjderna vid Bunkers Hill,
och han försäkrade dem, att förr skulle hans blod få flyta som vatten, än »jag
uppgifver min rätt att föra sanningens och rättvisans talan inför alla, som förneka
den. — — Jag är beredd att bära konsekvenserna. Jag har vädjat till
konstitutionen och mitt lands lagar; kunna de icke beskydda mig, vädjar jag till Gud och
åt honom anförtror jag förtröstansfullt min sak.»
På våren 1836 blef en neger, som under själfförsvar dödat en hvit man, af
pöbeln utsläpad ur det fängelse, där han hölls inspärrad, fastbunden vid ett träd
och lefvande bränd. Saken kom inför juryn, men innan denna uttalat sig,
fastställde domaren den förvånande principen, »att om en folkmassa genom något
mystiskt, metafysiskt eller rent af elektriskt raseri drifves till våldsamhet och
blodsutgjutelser, är hvarje enskild deltagare häri utan skuld och således ostraffbar;
och som detta är händelsen nu, faller saken icke under vår domvärjo, den står
utanför den mänskliga lagens räckvidd».
D:r Lovejoy var ej sen att yttra sin mening om detta upprörande dåd och
ännu mera upprörande juridiska uttalande. Hans officin stormades då af pöbeln,
och han tvangs att begifva sig till Alton. Här blef hans präss emellertid genast
vräkt på flodstranden och sönderslagen.
Under ett omedelbart därpå hållet möte af stadens borgare utlofvades honom
full skadeersättning. Han å sin sida försäkrade dem, att det ej var hans afsikt
att utgifva en abolitionisttidning, utan en religiös sådan. Ty oaktadt stark
antislafveriman hade han liksom Channing ingalunda utan vidare omfattat
abolitionisternas program. Hans artiklar emot slafveriet väckte dock ögonblickligen anstöt.
Invånarne i St. Louis fordrade emellertid högljudt genom sin präss, att hans
tidning skulle undertryckas äfven i Alton. Följaktligen blefvo en gång under
hans frånvaro åter hans officin och maskiner förstörda. Ännu en gång anskaffade
han ny tryckpräss, som tills vidare insattes i en köpmans magasin; men pöbeln
stormade byggnaden, sönderslog maskinen och kastade bitarne i Mississippi.
Strax därefter anfölls han af en rasande folkskara, då han, efter att hafva
tjänstgjort i kyrkan i St. Charles, besökte sin svärmor; han måste skyndsamt fly
för att rädda sitt lif.
Flera möten höllos nu i Alton af den upprörda befolkningen, vid hvilka man
diskuterade frågan, om »The Observer» skulle tillåtas att vidare utkomma. På ett
af dessa möten fick Lovejoy uppträda och försvara sig. Manligt och klart sade
han sina motståndare, att han respekterade deras känslor och endast med ledsnad
handlade i opposition mot dem; men han måste »låta leda sig af högre hänsyn
än vare sig mänsklig fruktan eller gunst. Jag drifves framåt i den riktning jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
