Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 8. Konfiskerandet af abolitionistskrifter 1835; kongressdebatt om Arkansas; andra seminolkriget 1835; Armistadaffären 1839; missnöje med England; »Creolen» 1841; mr Giddings i kongressen; kongressscener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Washington. Han hade någon tid vistats som flykting i Kanada oeh smakat
frihetens sötma, men återvändt till Virginien för att befria sin hustru. Där blef
han gripen, straffad och såld.
När »Creolen» var nära Bahamas, satte denne svarte Washington sig i
spetsen för 18 olyckskamrater, hvilkas hela vapenförråd var fyra knifvar. De
anföllo besättningen, och efter en kort strid, i hvilken en hvit man dödades och
kaptenen samt några andra sårades, voro de svarta i besittning af skeppet. De
förde detta till en engelsk hamn, Nassau, New-Providence. Här blefvo alla de
negrer, som ej deltagit i revolten, genast fria. Kaptenen å »Creolen» fordrade,
att Washington och hans 18 medbrottslingar skulle utlämnas för att i Förenta
Staterna dömas för myteri och mord; men de engelska myndigheterna förklarade,
att de skulle kvarhållas för att dömas inför engelsk domstol. Hela negerlasten
gick sålunda förlorad för slafägarne. Men tusentals personer i Norden gladdes åt
att 135 människor återfått den frihet, som alltsedan deras födelse varit dem
beröfvad.
Söderns förbittring gaf sig luft först och främst i dess präss, som yrkade
krig med England, om ej skadeersättning lämnades. Vidare i senaten, där
Calhoun och Clay uppträdde mycket häftigt och anklagade engelska regeringen för
att beskydda sjöröfveri och mord. Webster, statssekreteraren, skref ett bref,
innehållande instruktioner, till Förenta Staternas minister i England Everett, hvilka
tillfredsställde till och med Calhoun, och ej en enda röst i senaten höjdes för att
försvara Madison Washingtons rätt att söka frihet.
Under en häftig debatt i representanternas hus framlade mr. Giddings från
Ohio, en följd af resolutioner, hvilkas hufvudinnehåll var, att slafveriet, som var
ett brott mot människans naturliga rättigheter, icke kunde äga gällande kraft
utanför det rike, som frambragt det; att ett skepp, som lämnat Förenta Staterna
och gick i rum sjö, också lämnat slafveriet bakom sig; att de ifrågavarande slafvarne
följaktligen icke begått en lagstridig handling genom att tillägna sig friheten och
att deras s. k. »ägare» alls icke hade rätt att fordra ersättning.
Den allmänna förbittringen vände sig nu mot honom med ännu större
häftighet än emot John Q. Adams under petitionsdebatterna. Med 125 röster mot 69
beslöts, att han skulle kallas inför Husets skrank. Giddings reste sig med en
bugning för talmannen och tog afsked af sina vänner. »Jag hoppas vi skola snart
återse hvarandra», sade Adams rörd, hvarefter Giddings lämnade salen. I dörren
möttes han af Clay, hvilken, trots sin harm mot England, högsint skakade hans
hand, tackade honom för det mod, hvarmed han mött stormen, och erkände hans
fulla rätt att uttala sina åsikter. Giddings afsade sig representantskapet och
återvände genast till Ohio, utfärdade en adress till sin valkrets, blef enhälligt återvald
och intog inom fem veckor åter sin plats i Huset, försedd med instruktioner från
sina valmän att återupptaga sina resolutioner. Han emottogs med stor glädje af
alla de vänner af fri debatt, som i den stormiga stunden stått vid hans sida.
Men betecknande för representanternas personliga uppträdande inom
amerikanska kongressen är den scen, som kort därefter utspelades och som mera liknar
ett slagsmål mellan guldgräfvare än en förhandling mellan folkrepresentanter.
När Giddings ånyo framlade sina frihetsvänliga synpunkter och skarpt
klandrade Södern, afbröts han däraf, att en af dennas representanter, mr. Black från
Georgien, rusade fram till honom med höjd käpp och ropade: »Om ni icke tiger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
