Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 11. »Underjordiska järnvägen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oftast måste ske längs obanade vägar och i mörka stormiga nätter. Det fanns
sådana män, som kunde, om de velat det, berömma sig af att hafva på detta
sätt med egen fara och stor uppoffring hjälpt hundratals, ja tusentals flyktingar
att undkomma; det omtalas till exempel, att två af den »underjordiska järnvägens»
modigaste män räddat 2,500 flyktingar hvardera. Och en man i Cincinnati, Levi
Coftin, vanligen kallad »president för underjordiska järnvägen*, hade förhjälpt
nära 3,000 slafvar till frihet. Han var känd både i Förenta Staterna och i
England för sin stora välgörenhet.
En »inre-missionär» Turner, som hade sin verksamhet förnämligast i Illinois,
berättar om, huru »osynliga järnvägslinjer bildades mellan Iowa och Illinois;
passagerarne fördes från station till station, vanligen under natten, till dess de
uppnådde Kanadalinjen. Det tog duktigt i börsen och på hälsan för alla dem,
som voro sysselsatta härmed. Men arbetet gaf riklig ersättning i känslan af godt
samvete inför Gud. Det var ofta alldeles omöjligt för en slafpatron att få fast i
sina rymmare».
Man kan tryggt påstå, att detta utgör en af de vackraste sidorna i Förenta
Staternas historia, och att dessa namnlösa bragder äro lika prisvärda som de
från revolutionskrigets stora dagar, hvilkas ära gått öfver hela världen.
Några få exempel må här framdragas*, hufvudsakligast för att belysa den
själfuppoffring och stundom fara, som voro förbundna med anställningen å denna
egendomliga järnväg, vid hvilken »företagen-» ej alltid gingo efter önskan.
I nordvästra delen af Pennsylvanien bodde farmaren Rundell Palmer, hvars
hus alltid stod öppet för hvarje flykting.
En tidig morgon midt i vintern fördes 12 förfrusna och utsvultna män och
kvinnor till hans hus; de voro alla i mycket lidande tillstånd efter sin långa flykt
genom flera stater. Men till hans häpnad och deras fasa anlände samtidigt deras
uppretade förföljare.
Väl försedda med vapen och åberopande sig på statsmyndigheternas auktoritet
omringade de huset, inträngde däri och fordrade, att flyktingarne ögonblickligen
skulle utlämnas åt dem.
Medan Palmer förgäfves sökte utväg att hindra detta, reste sig hans
tjuguåriga dotter, ställde sig mellan de förbittrade männen och flyktingarne samt
förklarade lugnt, att ingen finge på minsta sätt ofreda dem, förr än de fått mat.
Männen knotade högljudt och började svänga sinä vapen framför henne; men
hon vidhöll sitt sagda ord; kufvade af hennes mod, lydde de till slut hennes
befallning och lämnade rummet, sägande, att de »aldrig förr sett en så tapper ung
dam». Under tiden tillredde modern den välbehöfliga frukosten.
Ehuru flera tiotal af år förflutit sedan denna mörka vintermorgon, kan man
dock icke utan att rysa tänka på dessa tolf mäns och kvinnors förfärliga öde,
hvilka, efter flyktens alla lidanden och just på frihetens tröskel, blefvo plötsligt
oeh hårdhändt kastade tillbaka till sina forna villkor, nu så myckel svårare genom
deras misslyckade flvktförsök. Hvilken midvintersfärd måste det icke hafva varit
för dessa trötta, förtviflade varelser, utan räddning öfverlämnade i grymma,
brutala mäns våld. Och hvilken framtid måste icke hafva väntat dem, när de be-
* Henry Wilson: »The Risc and Fall of Ihe Slarepoicer» samt James Freeman Clarke:
»Antislciccry Days».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
