Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 11. »Underjordiska järnvägen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funno sig under sina herrars piska! Och allt detta i lagens namn, under
regeringens ägid och med den stora massans af folket samtycke!
Men heder åt »den tappra unga damen» och alla likasinnade män och
kvinnor, som räddat det amerikanska namnets ära. —
På östra stranden af Mississippi hade i Missouri stiftats ett slags
missionsskola; bland dess lärjungar funnos tvenne unga män, James Burr och George
Thompson. I närheten bodde en farmare, Work, som flyttat dit med sin familj,
just på det hans barn skulle draga fordel af skolans undervisning.
De blefvo alla djupt uppskakade af det lidande, de dagligen sågo slafvarne
undergå; de olyckliges jämmerrop, när de som oftast hårdt straffades, väckte hos
dem en brinnande önskan att kunna hjälpa. De lofvade därför ett par slafvar,
att om dessa mötte dem å utsatt tid på ett bestämdt ställe vid flodstranden, skulle
de försöka bereda dem tillfälle till flykt.
Work och Burr begåfvo sig alltså öfver floden in i Missouri för att bistå
dem de lofvat hjälpa, medan Thompson kvarstannade i båten, låtsande fiska.
Men plötsligt sågo de båda förstnämda sig omgifna af ett stort antal slafvar,
som ropade, att de ville följa med dem, ehuru de i själfva verket tjänade som
betäckning för en mängd slafägare, hvilka nu skyndade fram och togo Work och
Burr till fånga. De blefvo bundna och bevakade, medan deras förföljare tvungo
äfven Thompson att gifva sig. Därefter fördes de alla tre flera mil inåt landet
och inspärrades i fängelse i Palmyra, anklagade för slafstöld. Sammankedjade
med hvarandra medelst en i väggen föst järnkedja, förblefvo de här under hela
rättegången, som grofva brottslingar bevakade af en beväpnad styrka, medan en
för mord anklagad slafägare lössläpptes. Ingen af deras vänner, som skyndat att
söka hjälpa dem, blef insläppt i fängelset.
Men de förblefvo lugna och vid godt mod, öfvertygade om, att deras lidande
skulle påskynda slafvarnes slutliga befrielse. Thompson skref i sin dagbok: »Jag
är viss om, att Gud skall upptända en eld, som skall sprida sig icke allenast
öfver denna nejd, utan genom Förenta Staterna och som skall påskynda de
förtrycktas befrielse–-O, huru ovärdig är icke jag att bli den brand, som
skall tända upp denna eld».
Deras dom lydde på tolf års strängt fängelse. Inspärrade jämte verkliga
brottslingar, ledo de till en början mycket af den brutala behandlingen och
fängelsets eländiga beskaffenhet. Men deras stilla väsen vann snart allas förtroende
inom fängelsemurarna, och de erhöllo mera frihet. De samtalade med de andra
fångarna, vårdade de sjuka och döende, förmanade de förhärdade och vägledde
de ångrande.
Allt detta väckte stora sympatier för dem, och när det spordes, att Works
familj genom hans bortovaro råkat i nöd, lössläpptes denne med villkor att för
alltid återvända till sin egentliga stat, Konnektikut. Han hade då varit föngslad
»tre år, sex månader och sju dagar».
Ett år senare blef Burr frigifven; men Thompson, som gifvit
oförbehåll-sammare uttryck åt sina känslor, måste kvarstanna hela fem år, innan han
lössläpptes. Det sista han under sin fängelsetid skref i sin dagbok voro följande
ord: »14 juni. För sista gången har jag samlat mina får till bönemöte. Det var
en välsignad och upplifvande stund».
Sådana voro de män, hvilka inspärrades som brottslingar endast för det de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
