Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 14. Abolitionisterna verksammare än någonsin; Theodor Parker; lagen om förrymda slafvars återlämnande; den ovilja den väckte; möte i Faneuil Hall; den färgade befolkningens rop om hjälp; Websters agitation; kyrkans hållning; Ellen och William Craft samt Theodor Parker; slafven Shadrach; Thomas Sims; »Onkel Toms stuga»; petition framlagd af Sumner i kongressen 1852
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu mera offentlig uppmärksamhet väckte dock slafven Shadracks befrielse.
Denne blef gripen i Boston på våren 1850, fangslad och ställd inför den domstol,
som skulle döma honom till att utlämnas åt sin forne herre. Flera af landets
främste jurister uppträdde till hans förmån, t. ex. Samuel Sewall, Ellis Gray Loring,
Richard Dana m. fl. Men midt under förhandlingarna och under folkets jubelrop
inbröt ett band färgade män plötsligt i domsalen och bortförde Shadrack, innan
ens polistjänstemännen hunnit märka att ett folkupplopp var å farde. Sinnena
hade blifvit uppvärmda af anslag, som blifvit uppsatta å alla husknutar af
vak-samhetskomitéen, hvars president Parker var.
Uppståndelsen blef stor. Telegram till Washington: »Hvad bör göras?»
Presidenten svarade med en proklamation, hvari han uppmanade alla goda
medborgare, alla ämbetsmän, civila och militära, att hjälpa till att hindra alla slika
våldsgärningar samt att gripa gärningsmännen; krigs- och sjöförsvarsministrarne
å sin sida befallde krigsstyrkan till lands och vatten att söka gripa den bortförde
negern.
Denne var dock redan undkommen. I stället väcktes åtal mot hans befriare.
Juristerna i vaksamhetskomitéen voro genast färdiga att hjälpa dessa. Man lyckades
icke få ihop tillräckliga anklagelsepunkter mot någon annan än det befriande
bandets ledare, en ung man, Robert Morris, som studerade juridik. Juryn frikände
honom enhälligt.
Uppståndelsen blef ännu större. I kongressen uppträdde Clay, häftigt
upprörd, och talade skarpa ord om »unionsupplösning» och »högförräderi» samt om
denna »negerpöbel, som i rättvisans allra heligaste vågade lägga sin vanhelgande
hand på själfva rättvisans svärd och rycka det undan dess handhafvare», och
Jefferson Davis förklarade, att om staten Massachusetts lät negerpöbelns tilltag
passera ostraffadt, var det denna stat, som »brutit unionen».
Men det som skett var ohjälpligt, slafven var och förblef fri. Dess säkrare
mått och steg skulle man taga nästa gång.
Och nästa gång var det en slaf vid namn Thomas Sims, som greps den 3
april. Folket ville lägga sig emellan, men polisen afböjde all inblandning genom
att försäkra, att han arresterats såsom allmän fridstörare, icke såsom förrymd slaf.
Han blef genast ställd inför domstol; man vågade ej låta honom dömas af jury.
Kring rådhuset voro järnkedjor spända för att afspärra folket — »Söderns kedja
på Massachusettsdomstolens nacke», som Parker sade; och beväpnad polis
om-gaf platsen. Utan afseende på statens lagar, som tillförsäkra hvarje anklagad en
jurydom, fälldes han, under handklappning från en del hopsamladt folk, som blifvit
posteradt i salen.
Man vågade emellertid icke på ljusa dagen föra honom ombord å det skepp,
som skulle återvända med honom till Savannah. Midt i natten och under stark
bevakning — den sedermera på spe s. k. »Simska brigaden» — togs han ut ur
fängelset, fördes gråtande ned till hamnen och ombord å skeppet. Vid
framkomsten till Savannah kastades han i fängelse och blef dagligen piskad å sin nakna
rygg. Hans ägare lofvade lillgifva honom, om han ville bedja om förlåtelse, för
det han rymt. Han vägrade. Och piskslagen fördubblades, till dess fängelsets
uppsyningsmän sade hans herre, att han ej kunde uthärda flera piskslag. »Låt honom
stryka med, gif honom slagen, om han också dör!» blef svaret. Och befallningen
åtlyddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
