Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 16. Charles Sumners tat i kongressen om »brottet mot Kansas»; Preston Brooks öfverfaller Sumner i senaten; Södern hyllar Brooks; presidentvalet 1856; presidenten Buchanan; »Dred Scott-målet»; Douglas och »squatter-suveräniteten»; kongress-debatt; Lecompton-debatten; Abraham Lincolns ståndpunkt i slaffrågan; valstriden i Illinois och Douglas-Lincoln-debatten 1858; Lincolns personlighet och biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staden Springfield hade emellertid lill stor del genom Lincolns bemödanden
blifvit gjord till hufvudstad i Illinois i stället för Vandalia, och när han 1837 slog
sig ned därstädes såsom advokat, rönte han ett mycket vänligt emottagande.
Staden bestod endast af 1- å 2000 invånare, men för Lincoln var den dock som en
metropol. Han blef snart mycket anlitad, erhöll allmänt förtroende som lagkarl
på grund af sin kända omutliga rättskafTenshet och klara uppfattning af tvistiga
frågor samt blef äfven mycket eftersökt som sällskapsman, enär han med sina
humoristiska infall alltid spred munterhet omkring sig. Han blef medlem af den
lilla stadens litterära klubb och »diskussionsförening* och erhöll härigenom god
öfning och utveckling.
Han påstås hafva i politiskt hänseende varit mycket äregirig, hvilket är högst
troligt; han skulle eljest icke hafva varit en äkta yankee; men af många hans
yttranden nu och framgent framgår det tydligt, att han var en högst ovanlig för
att icke säga ensamstående yankee. Han åtrådde nämligen aldrig en hög ställning
för att vinna rikedom eller personlig ära, utan ansåg politisk makt såsom ett medel
för stora handlingar, och för egen räkning drömde han vida mer om att kunna
bli till gagn och välsignelse för sina medmänniskor än att i vanlig mening »komma
sig upp».
Hans ekonomiska och sociala ställning var under en följd af år i ständigt
stigande på grund af den allmänna aktning han åtnjöt; han blef upprepade gånger
återvald i legislaturen och deltog ifrigt i 1840 års valstrid, då whigpartiet, hvilket
han alltjämt tillhörde, uppställt Harrison såsom sin kandidat.
Som en egendomlighet kan anmärkas, att han under hela den tid, han
tillhörde Illinois’ legislatur, hade Stephen Douglas till rival såväl i enskilda som
offentliga angelägenheter. Han kom dock aldrig att i likhet med denne blifva någon
partiledare.
År 1846 valdes han till medlem af representanternas hus, och i kongressen,
hvari han för första gången deltog 1847, utmärkte han sig för ett moderat liberalt
uppträdande; dock var han alltid en varm förfåktare af alla humana förslag och
åtgärder samt, såsom nämdt är, en bestämd motståndare till slafveriet i och för sig.
En mera allmänt känd man blef han dock först genom den i det föregående
skildrade »Douglas-Lincolndebatten» af år 1858, hvilken blef en af de viktigaste
länkarne i den kedja, som skulle föra gossen från den vilda Västern,
»gärdsel-klyfvaren», den »hederlige Abraham», till Hvita Huset.
Det närmaste resultatet af den ryktbara debatten var dock Douglas’ seger;
han blef nämligen återvald till senator. Lincoln blef ganska nedslagen häröfver
och yttrade med torr humor, att det var med honom »som med pojken, som fick
sin tå afhuggen: det gjorde för ondt att skratta åt, men han var ändå för stolt
att gråta’». Lincoln hade dock allt skäl att vara nöjd. Han hade varit mycket
verksam och gjort sig vida känd. Han erhöll också hädanefter från en mängd
olika håll inbjudning att komma och »tala». Så gjorde han hösten 1858, 1859 och
1860 resor i Kansas, där han öfverallt framlade sin politiska ståndpunkt och med
sitt lugna, förtroendeväckande väsen och sin allt mera utvecklade, originella
talarbegåfning vann många vänner; vidare i Illinois, Massachusetts, Rhode Island
och Konnektikut. Hans största triumf som talare var i New-York, men hela denna
hans verksamhet hade stor del i hans senare upphöjelse till president.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
