Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 18. Söderns sista öfvergrepp i slaffrågan; återupptagande af den afrikanska slafhandeln; ny förföljelse mot den fria färgade befolkningen; »Personal-Liberty-laws»; 35:te kongressen; upprörd sinnesstämning bland sydstatsrepresentanterna; presidentvalet 1860; Lincolns val; verkan däraf; abolitionisternas misstroende mot Lincoln; hans val signalen till Söderns secession; Syd-Karolina gör början; »golfstaterna» följa exemplet; Buchanans svaghet och oduglighet; förräderi inom kabinettet; syd-statskommissarier i Washington; ny kongress-strid; Jefferson Davis’ tal; Sewards dito; prässens hållning; tvekan och oro i Norden; Söderns öfvermod; »Crittenden-kompromissen»; sydstatsrepresentanterna lämna kongressen; fredskongress; »Amerikas konfedererade stater» 1861; Jefferson Davis; Södern sätter sig i besittning af alla å dess områden varande arsenaler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru den fria färgade befolkningen för öfrigt behandlades i slafslaterna ännu
år 1860, framgår ur några få exempel.
En fri färgad präst vid namn John Fee hade i Kentucky upprättat en liten
koloni af sina landsmän. Den utmärkte sig för sin flit och det fredliga lugn,
som härskade i det lilla samhället. Nära kyrkan låg skolan och tätt invid
arbetade ångsågen; välstånd och trefnad tycktes alltjämt ökas. Men detta var en
farlig företeelse i en slafstat. Slafägarne samlades till ett möte och beslöto att
bortjaga den lilla byns invånare, enär de representerade »principer, farliga för den
allmänna freden». Legislaturen gillade beslutet; de färgade måste lämna sina hem
och utvandra ur staten, skolhuset stängdes, ångsågen stod stilla, och »den
allmänna freden» var räddad.
Å andra orter, särskildt i Texas, blefvo präster, som, Oaktadt de voro
demokrater och gillade slafveriet i och för sig, dock vågat tala för slafvarnas humana
behandling, gripna, kastade i fängelse och piskade med remmar af råa kohudar,
»till dess deras kroppar voro en enda massa af blod och skälfvande kött»*. Till
och med en ung hvit man, som i Charleston yttrat, att den fattige hvite arbetarens
ställning oerhördt försvårades genom slafveriet, blef kastad i fängelse, släpad genom
gatorna, rullad i tjära och fjäder och sedan förvisad ur staten.
Dessa och otaliga liknande våldsgärningar förmådde republikanerna att å sin
sida försöka sätta gräns därför. De lagstiftande församlingarna i flera fria stater,
såsom Vermont, Konnektikut, Maine, Massachusetts, Kansas, Ohio m. fl. antogo
s. k. »Personal Liberty-Lavvs», som afsågo att skydda statens fria medborgare dels
för »kidnapping», dels från att någon på falsk angifvelse skulle kunna förklaras för
slaf, m. fl. paragrafer, som tillförsäkrade den färgade befolkningen
habeas-corpus-aktens rättigheter. Det republikanska partiet öfver hufvud taget sammanslöt sig
mer än någonsin i hopp om att vid det snart förestående nya presidentvalet på
allvar besegra det allt hänsyslösare vordna slafpartiet; allt fler och fler af de
ledande republikanerna fäste sina ögon på Lincoln, såsom varande den moderate
»cenlerman», hvilken skulle kunna lyckas omkring sin person samla och ena de
flesta rösterna, ty enighet, det visste man, var numera nödvändigare än någonsin.
Allt detta gjorde, att när den 35:te kongressen sammanträdde i december
1859, voro Söderns representanter i mycket upprörd sinnesstämning. De flesta
voro öfvertvgade om att i unionsupplösning låg enda möjligheten för Södern att
kunna skydda sin »institution». Under debatterna framkom detta ofta. »Så vida
icke Norden återkallar sina lagar (»Personal Liberty-laws») och utrotar
abolitio-nismen, skall unionen brista.» Möjligheten af att en republikansk president skulle
kunna bli vald diskuterades ifrigt; detta skulle i sä fall bli inseglet på domen öfver
unionen, Södern skulle då genast och för alltid afskära alla band, som förenade den
med Norden. Det gällde slafveri och skilsmässa eller union och icke-slafveri; ty
Södern skulle aldrig vilja löpa risken att styras af »en svart president». Alltså, om
Norden får majoritet vid presidentvalet, har Södern endast att säga: i denna union
hafva vi icke längre någon andel. »Skall det bli krig, så må kriget komma. De ångor,
som skola uppstiga från de bloddränkta fälten, må fördunkla solen, men när de
åter försvunnit, då skall samma sol med oförminskad glans stråla öfver en
återlöst och frigjord Söder.–Den armé, som intränger på Söderns mark, skall
aldrig återvända. Dess soldaters kroppar skola göda Söderns fält.» I dessa ytt-
* Henry Wilson: Rise and Full of the Slarepoiccr, vol. II, pag. 667.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
