Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 18. Söderns sista öfvergrepp i slaffrågan; återupptagande af den afrikanska slafhandeln; ny förföljelse mot den fria färgade befolkningen; »Personal-Liberty-laws»; 35:te kongressen; upprörd sinnesstämning bland sydstatsrepresentanterna; presidentvalet 1860; Lincolns val; verkan däraf; abolitionisternas misstroende mot Lincoln; hans val signalen till Söderns secession; Syd-Karolina gör början; »golfstaterna» följa exemplet; Buchanans svaghet och oduglighet; förräderi inom kabinettet; syd-statskommissarier i Washington; ny kongress-strid; Jefferson Davis’ tal; Sewards dito; prässens hållning; tvekan och oro i Norden; Söderns öfvermod; »Crittenden-kompromissen»; sydstatsrepresentanterna lämna kongressen; fredskongress; »Amerikas konfedererade stater» 1861; Jefferson Davis; Södern sätter sig i besittning af alla å dess områden varande arsenaler m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
randen instämde alla sydstatsrepresentanterna, och Jefferson Davis besvarade för
sin del frågan: »Hvad skall Södern göra om en republikansk president blir vald?»
med att Södern hade endast ett att göra: ögonblickligen utgå ur unionen. Och
han ville råda Söderns folk »att utbyta sina gamla musköter mot goda gevär,
tillverka krut och kulor, ammunition af alla slag samt bygga fästen och forter för att
vara redo för hvad komma kunde.» Dessa hans ord, upprepade många gånger
och vid olika tillfallen, yttrades offentligt och voro bevittnade af hela senaten. Han
har senare i sitt förut omnämda stora arbete sökt försvara sig mot hvarje
beskyllning att vilja hafva väckt split och strid mellan staterna eller att hafva manat
Södern till krig. Hans själfTörsvar i detta stycke förefaller dock skäligen ohållbart*.
Den oundvikliga konflikten ryckte tydligen allt närmare, och
kompromissernas tidehvarf nalkades sitt slut. A alla håll rustade man sig till valstriden och
våren 1860 började denna på fullt allvar.
Demokraterna hade först sitt konvent i Charleston d. 23 april. Från första
början visade sig denna splittring, som skulle bli så ödesdiger. Douglas, den
själf-skrifne presidentkandidaten, hade icke fått tillgift för sitt »affall» i Kansas-frågan,
och segern, som det förut eniga partiet under många tiotal af år vunnit, skulle nu
glida undan dess tvistande grenar, ty ehuru det var en otvifvelaktig sak, att ett
enigt demokratiskt parti skulle hafva triumferat öfver republikanerna, ville dock en
stor mängd valmän från bomullsstaterna icke segra med Douglas. Efter mycken
strid blef han dock uppställd som kandidat af partiets ena gren, medan John
Breckenridge från Kentucky valdes af den andra.
(Jnionspartiet uppställde som sin kandidat John Bell från Tennessee.
Republikanerna åter hade sitt konvent i Chicago den 16 maj; det
sammanträdde i denna stads stora »Wigwam», hvilken rymde 10,000 personer**. 30—
40,000 människor hade i och för valet anländt från alla fria stater. Många
kandidater föreslogos, såsom Seward, Lincoln, Chase m. fl. Det märktes dock genast,
att afgörandet vägde mellan de båda förstnämda. Seward hade många företräden
framför Lincoln, var en vida mer verkligt genial man samt en gammal bepröfvad
statsman och frihetsvän. Men det visade sig dock snart, att Lincoln skulle vinna;
han valdes med 231 röster mot 180 för Seward.
Hans val blef dock icke mottaget med någon öfversvallande glädje. »Den
hederlige gamle Abe, gärdselklvfvaren» lät nog bra i massans öron, och särskildt
den fattiga hvita befolkningen gladdes i hoppet om en frihetsvänlig president, som
genom slafveriets upphäfvande skulle vålla en önskvärd omstörtning i deras
arbetsförhållanden. Men republikanerna som parti kände ansvarets tunga börda, och
många menade med ett visst hån, att gärdselklyfning icke vore bästa
utbildnings-sättet för ledaren af den aera, som nu nalkades. Icke dess mindre skredo de till
valet, som om de till fullo förstått att uppskatta värdet af sin kandidat.
Bortvisande alla tvifvel, gjorde de energiska ansträngningar för honom. Hans värsta
motståndare voro abolitionisterna, eller rättare dessas yttersta vänster, ty många
af de moderata t. ex. Giddings, voro för honom. Men Wendell Phillips, som alltid
var och förblef en ytterlighetsman, offentliggjorde en artikel med öfverskrift:
»Abraham Lincoln, slafhunden från Illinois», och äfven Garrison motarbetade honom i
sin »Liberator».
• Se Jeff. Davis: Rise and Fall of the Confederate Gocernment, vol. I, pag. 231.
*• Nicolay and Hay: Abraham Lincoln, vol. II, pag. 265.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
