Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manade denne major Anderson att kapitulera; han vägrade, men tilläde, att han
troligen vore nödsakad att inom några dagar lämna sin ställning på grund af
hungersnöd inom garnisonen. Svaret ansågs icke tillfredsställande; hvarför ett
nytt bud den 12 april kl. 3,20 på morgonen sändes till honom med underrättelse,
att general Beauregard inom en timme ämnade öppna eld mot fortet.
Precis kl. 4,so, jämt en limme och tio minuter efteråt, dånade det första
skottet i det nu öppet förklarade stora inbördeskriget. Och inom ett ögonblick
öppnade alla de kringliggande verken sin eld. Först tvenne timmar därefter började
man besvara denna från fortet, och striden fortfor ända till aftonen för att åter
börja i gryningen nästa dag. Fortet led stora skador; dess flaggstång var
nedskjuten, men flaggan fästes vid fragmentema af stången och fortfor att vittna om
den lilla garnisonens lojalitet; bomber och glödgade kulor satte eld i kaserner och
krutmagasin; knappt hade man hunnit att bortföra femtio tunnor krut från det
senare, förr än ett närbeläget granatmagasin flög i luften.
De anfallnes belägenhet var svår, all ammunition och proviant voro slut;
besättningen hade på morgonen intagit sin sista måltid, litet kokt ris och fläsk, och
skeppen, som skulle bringa undsättning från Norden, hindrades af stridiga vindar.
Men till ära för den tappre kommendanten och hans folk sökte de i det längsta
att med sina sex brukbara kanoner besvara fiendens eld.
General Beauregard uppmanade emellertid åter major Anderson att kapitulera,
och inseende, att allt motstånd var förgäfves, lät denne nedfira »the starspangled
banner» och utrymma fortet, hvarefter han med sin lilla, af hunger och
umbäranden utmattade garnison afseglade till New-York.
Den konfedererade regeringens egentliga afsikt med att faktiskt och
oåterkalleligen bryta freden var ej endast att hindra förstärkningen från Norden att
undsätta fortet, utan långt mera att tvinga de vacklande gränsstaterna till ett
be-stämdt uppträdande. Många Söderns män hade med oro iakttagit denna
gränsstaternas tvekan; och frågan, hvad som borde göras för att förmå dem att utträda
ur unionen och sluta sig till konfederationen, hade alltid besvarats på samma sätt:
»Slå ett slag för saken, och inom en timme är Virginien med i konfederationen;
»om ni inte stänker Alabamas folk litet blod i ansiktet, skall det inom tio dagar
åter hafva inlrädt i unionen». Jefferson Davis lyssnade till rådet och följde det:
innan veckans slut hade Virginien rest sig, Alabama återinträdde icke i unionen,
och Arkansas, Tennessee och Nord-Karolina följde, Virginiens exempel.
Tillsammans elfva stater hade nu förenat sig i kampen mot sin forna konstitution och
styrelse.
Norden var med ens uppryckt ur sitt flegmatiska lugn. Alla smärre
meningsskiljaktigheter voro försvunna; hela folket var besjäladt af en enda tanke och
känsla: att hämnas sin skymfade flagga, att försvara sin konstitution, att med
vapen i hand häfda tillvaron af »Amerikas Förenta Stater». Det låg sanning i ett
vid denna tid falldt bekant yttrande: »Fort Sumters fall har gjort oss till ett enigt
folk; fort Sumters fall har räddat landet».
Nyheten om detta fall telegraferades med blixtens hastighet öfver hela landet
och väckte till lif folkets hela glödande patriotism. Stjärnbanéret var skymfadt i
Södern — så mycket mera skulle det äras i Norden; det fanns ej en byggnad,
från hvilken det icke svajade; »det fanns ej en familj så fatlig. att från det enda
fönstret i dess lilla bostad icke en flagga skulle slicka ut, ej ett tak så lågt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
