Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 1. Lincolns personliga ställning; hans resa till Washington, februari 1861; hans installation d. 4 mars; hans budskap; beskickning från regeringen i Montgomery afvisad; major Anderson och fort Sumter; fort Sumters fall och början af inbördeskriget april 1861; gränsstaterna besluta sig; Norden enig; allmän rusning till arméen; unionens bevarande, ej slafveriets upphäfvande, Nordens enda mål; Nordens svåra ställning vid krigets början; Söderns förakt för Norden; de första krigsåren ogynnsamma för Norden; slaget vid Bull Run; Englands och Frankrikes ställning till Norden och Södern; öfriga europeiska makter; svenskar i amerikanska inbördeskriget; krigsentusiasm i Norden efter slaget vid Bull Run
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke genom detta tecken de, som dvaldes därunder, hemburo sina sympatier för
den våldförda konstitutionen och för unionens sak*».
Dagen efter fort Sumters fall utsände Lincoln en proklamation, som
underrättade nationen om detta blodiga anfall på dess integritet. Han kallade 75,000
man till vapen och uppmanade »alla lojala medborgare att lämna sitt bistånd till
att upprätthålla vår nationalunions ära och tillvaro» samt att »afhjälpa orättvisor,
tillräckligt länge tålda». Han uppmanade rebellerna att skingras och inom tjugu
dagar återvända till sina hem samt sammankallade kongressen till d. 4 juli.
Aldrig, yttrar en svensk författare**, har väl ett folk så »sprungit till vapen»,
och detta yttrande skulle hafva varit bokstaflig sanning, såvida det funnits några
vapen att springa till; men gevär voro sällsynta, de, som funnos, voro föråldrade
och obrukbara, och gevärsgjuteriet i Richmond var i rebellernas händer;
vapenförrådet i Gosport i Virginien med 2,000 tunga, alldeles nya artilleripjeser samt
300,000 gevär hade de likaledes tagit; helt få män förstodo dessutom att bruka
vapen, och det fanns hvarken uniformer eller något som helst slags
ekiperings-artiklar ***. Men det fanns den goda viljan, hänförelsen, den frivilliga uppoffringen.
Hundratusentals män erbjödo sig att tjäna under fanorna, ehuru endast en
jämförelsevis ringa, i Söderns ögon löjeväckande ringa, styrka uppbådats, så
mycket mera löjeväckande, som knappast några teoretiskt bildade officerare funnos.
En hvar, som af sin stats guvernör fått tillfälle att bilda ett regemente eller en
brigad blef dess öfverste. Den, som förde till öfversten ett kompani, blef kapten,
och cheferna valdes af manskapet själft. Personer, som aldrig stått i ett led,
erhöllo officersplatser, och från skräddarbordet till generalsvärdigheten var knappast
mer än ett steg. Men hänförelsen, modet, framför allt uthålligheten och
upp-offringslusten ersatte, som sagdt de, stora tekniska bristerna. I alla städer och
byar samlades de frivilliga som till fest. Från prästernas predikstolar och i
tidningarnas spalter ljödo samma eldande maningar till alla medborgare att skynda
till understöd; öfverallt hördes samma rop; »Till vapen, till vapen». Staden
New-York var den, som log initiativet i den fosterländska rörelsen; dess köpmän skänkte
stora penningsummor till utrustandet af flera regementen; alla dess invånare, en
million till antalet, voro i rörelse; det flaggades å alla hus och från människofyllda
fönster regnade blommor ned öfver de trupper, som »med flygande fanor och
klingande spel» tågade ut att kämpa för den stora saken, unionens beoarancle. Ty
detta, endast och allenast delta, var det mål, för hvilket Norden grep till vapen.
Soldaterna själfva kunde ej nog starkt betona, att det var för detta och icke »för
niggern» han gick ut att strida, och presidenten själf fällde det ryktbara yttrande,
för hvilket han — med orätt — å många håll blifvit så klandrad: »Mitt förnämsta
mål är att rädda unionen och hvarken att befästa eller upphäfva slafveriet; om
jag kunde rädda unionen utan att befria en enda slaf, skulle jag göra det; om jag
kunde rädda unionen genom att befria alla, skulle jag göra det» f.
Det stora nordamerikanska inbördeskriget, det stora »slafbefrielsekriget», var
visserligen å Söderns sida på sätt och vis ett krig i och för slafveriets bevarande,
d. v. s. ett krig på grund af rent materiella intressen, men å Nordens ingalunda
* Skfczer från Nordamerikanska kriget 1X61—7865 af en svensk officer, pag. 96.
•* Ibid.
•** John Morse: Abraham Lincoln, vol. I, pag. 262
f Henry Wilson: Rise and Fall of the Slacepoiter, vol. III, pag. 234.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
