Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värde af 2 millioner dollars. Detta »uppror» varade i fyra dagar, innan del
kufvades.
Under allt detta och medan både Nordens och Söderns utmattade arméer
med glädje begåfvo sig i vinterkvarter för att hvila efter fälttåg och blodiga
bataljer, fortfor unionskongressen att fatta hvarjehanda beslut till den svarta rasens
förmån. Det var, som om man nu med ens ville upphäfva alla rasskrankor och
socialt godtgöra negrerna för alla dittills lidna förödmjukelser. Också fällde staten
Delawares representant, Saulsbury, ett yttrande, som nog torde hafva varit i någon
mån berättigadt: »Arma, hjälplösa, föraktade män af den hvita rasen, I åtnjuten
föga intresse i denna stat! I ären icke värda hänsyn, då det gäller landets
lagstiftning; men låt endast den beprisade Sambos intressen komma på tapeten, så
skolen I för hans räkning fmna den ömmaste omsorg! Hvilken skada, att det ej
gifves något medel alt farga den hvite mannen svart, så att också hans rättigheter
kunna bli skyddade!»
Men trots de få slafstatsrepresentanternas allt mattare motstånd föll skranka
efter skranka af den väldiga mur af fördomar, som varit rest mellan de båda
raserna; så t. ex. antogs en bill, hvarigenom de färgade tillätos att åka i samma
vagnar och i samma järnvägskupéer som de hvita; en annan bill tillät dem att
vittna och ej förklaras jäfviga endast på grund af att en droppe negerblod flöt i
deras ådror. Vidare beslöts det, att negrer skulle få vara postbärare, hvilket åter
föranledde senator Saulsbury att förklara, det senaten »lagstiftade i strid mot allt
sundt förnuft».
Nämnas bör, att ehuru presidenten Lincoln och många med honom principiellt
voro för utvidgandet af negrernas medborgerliga rättigheter, hyste de dock inga
höga tankar om deras medborgerliga förmåga, Lincoln för sin del lika litet nu
som vid tiden för Douglasdebatterna. Lagstiftningen till förmån för de svarte var
en handling af rättvisa, och däri låg icke någon blind »negerdvrkan».
Ännu vid 1864 års ingång hade ingen verkligt afgörande vändning i
krigshändelserna gifvit hopp om en snar och för Norden lycklig utgång af broderfejden.
Till inemot slutet af år 1862 hade kriget å unionisternas eller kanske rättare
uttryckt unionsregeringens sida varit mera defensivt. Uppgiften hade varit, att i
möjligaste måtto värja unionen mot allt för skarpa hugg samt endast svara med
så fä som möjligt. Med början af år 1863 hade en förändring inträdt; det var
icke längre ett krig endast mot vilsegående bröder, som begått ett misstag, utan
mot rebeller, som begått ett brott. Slafveriet var anledning till osämjan; det var
äfvenledes grundvalen för den nya konfederationen; och Lincoln hade genom sin
proklamation sakt förkunnat för världen, att denna orsak till split icke längre skulle
finnas till. Krigets karaktär var fullkomligt förändrad.
Ett stort omslag hade likaledes inträdt inom Nordens arméorganisation. De
första, i det hela taget olyckliga krigsårens uppfostrande verkan hade burit frukt;
ypperliga generaler, hvilkas namn väl kunna nämnas i jämbredd med deras, som
förde marskalkstafven vid den förste Napoleons sida, stodo nu i spetsen för
Nordens väl utrustade och uppöfvade arméer; äfven presidenten själf hade under dessa
år genomgått en så att säga »strategisk» skola, som gifvit honom helt annan och
riktigare uppskattning af sin oförmåga att direkt ingripa i sina generalers
krigsplaner. Allt detta gjorde, att unionen under 1863 års krig eröfrat en helt annan
ställning gent emot rebellerna, än den förut innehaft. Vicksburg och Chattanooga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
