Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade fallit för Grants segerrika svärd; Mississippi, Tennessee och Kentucky voro
afskurna från hafvet samt helt och hållet hänvisade till sina egna hjälpkällor, helst
efter det Lincoln lyckats göra ett slut på Englands och Frankrikes kapareaffärer.
Det blodiga slaget vid Gettysburg hade dessutom ledt till den konfedererade arméens
utdrifvande ur Pennsylvanien och återtåg till Virginien. Dess vänstra flygel hölls
i schack af arméerna Sherman i Vicksburg och Banks i New Orleans samt af
Mississippiskansarnes besättning, dess högra åter af Potomak-arméen.
Trots allt detta saknades dock ännu inom nordarméerna den ledande hand,
som skulle kunna ordna krigsoperationerna inom ett så ofantligt område af Nord-
General Grant.
amerikas kontinent sydost om den 230 svenska mil långa linjen från New Orleans
vid Mexikanska viken till Potomakflodens utlopp i Atlantiska oceanen.
Men Grants ärorika bragder hade tilldragit honom nationens uppmärksamhet;
han kallades till Washington och utnämdes här i februari 1804 med stor
utmärkelse till generallöjtnant och högste öfverbefälhafvare öfver unionens arméer*.
Ifrån denna stund ledde general Grant absolut själfständigt krigets gång, utan
någon inblandning vare sig af krigsdepartement eller president, och han gjorde det
på ett sådant sätt, att om honom med all rätt kan sägas, att han räddade unionen.
Personligen ledde han fälttåget i Virginien, enär han hyste den öfvertygelsen, att
• Se utförligt Kicolay and Hay, vol. eight, pag. 340-3-12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
