Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot krigets slut i det närmaste uttömd. I de flesta bomullsstatema hade 15
procent af den manliga befolkningen inträdt i arméen. Unionen hade ett
rekryteringsområde med en befolkning af 23 millioner, utom invandrarskarorna, som kunde
fylla luckorna i det borgerliga lifvet. Södern förfogade endast öfver 7 millioner,
och organisationen af dess arbetskrafter, som till en början varit en kraftkälla,
förvandlades i och med slafemancipationen till betydelselöshet. Att under dessa
förhållanden under loppet af fyra år ställa en armé af en million man i fält var
ett oerhördt kraftprof, så mycket mer när man betänker, att flertalet af den hvita
befolkningen icke var slafägande; den stora uppoffringen å dennas sida måste
sannolikt i icke ringa grad tillskrifvas en rasstolthet, stark nog att under hela
kriget sammanhålla dessa millioner människor i enig strid in i döden.
Det hade emellertid nu kommit därhän, att en ifrig längtan efter fred
började göra sig gällande inom Södern, och presidenten Jefferson Davis var betänkt
på att i detta syfte öppna underhandlingar med presidenten Lincoln.
I Norden voro emellertid till och med krigstankame lör ett ögonblick
undanträngda af intriger och partispel i och för det förestående presidentvalet. Den
gamla striden mellan demokrater och republikaner vaknade åter. De förra ville
till hvad pris som helst sluta fred, med »fredlig skilsmässa och slafveriets
bevarande», samt sökte nu som alltid arbeta för sina själsfränders i Södern intresse.
Ej ens de konfedererades förrädiska stämplingar i Norden förmådde afkvla dessa
sympatier. Så t. ex. hade rebellerna sändt pestsmittade kläder till nordstaterna i
hopp att därmed »kunna verka mycket till de konfedererade staternas gagn». De
hade vidare uppgjort en plan att bränna Nordens förnämsta städer och gjort början
med att antända de förnämsta teatrarna och hotellen i New-York; till och med de
konfedererades regering upptog till öfvervägande ett väckt förslag att genom mord
undanrödja Lincoln och hans förnämsta ministrar samt att spränga Kapitolium i
Washington i luften, då kongressens medlemmar hunnit samlas*.
Var Lincoln hatad i Södern, så var han det knappast mindre af ett väldigt
parti inom Norden. Han skildrades såsom en »blodtörstig tyrann», och hans
regering såsom ett »afgrundens plågoris», o. s. v. i samma stil.
Det förminskar i sanning icke det tragiska i presidenten Lincolns
lefnads-bana, att han, den mest fredsälskande man, som kanske någonsin varit statschef,
skulle bli högste ledaren af ett af världshistoriens mest blodiga krig, och att blod
skulle flyta i strömmar enligt order från honom, för hvilken blodsutgjutelse var en
synd och för hvilken den europeiska idolen af »militärgloire» var en symbol af
barbarism. Den tyngd detta lade öfver hans sinne förklarar emellertid det lugn,
för att ej säga den indifTerentism, hvarmed han såg partistriden rasa omkring sig
med en styrka, som gjorde hans ålerval högst tvifvelaktigt.
Helt visst önskade han detta ålerval. Det skulle rent af varit onaturligt, om
ej han, som burit den tyngsta börda, som sedan unionens tillkomst hvilat på någon
presidents axlar, icke skulle hafva önskat att få föra sitt värf, unionens frälsning
samt en konstitutionell stac/fästelse af slafemancipationen, till en lycklig utgång.
Personlig äregirighet hade han däremot i ovanligt ringa grad.
Men mörkt såg det, som sagdt, ut med hans ålerval. Till och med i
kongressen hade han nästan alls inga anhängare; han hade sårat alla mera offentliga
män; han hade lyssnat till deras argument och råd, tegat — och följt sitt eget
• Henry Wilson: vol. III, pag. 556.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
