Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINCOLN ANDRA GÅNGEN VALD TILL PRESIDENT. 283
\
hufvud, handlat efter eget omdöme. När kongressen sammanträdde 1864, var den
därför nästan enhälligt emot honom. Det fanns nämligen utom demokraterna en
fraktion af republikanerna, hvilken hatade honom lika innerligt som dessa. Det var
de radikala republikanerna, som voro missnöjda öfver att presidenten tog for
mycken hänsyn till rebellernas enskilda rätt. Så t. ex. ville denna fraktion, att
rebellernas egendom skulle konfiskeras, medan presidenten befallt, att den skulle
åter tillfalla den laglige ägaren.
De s. k. »unionsrepublikanerna» däremot hade förtroende och kärlek till
Lincoln, och dessa understöddes särdeles verksamt af abolitionistpartiets främste
män, William Lloyd Garrison, Owen Lovejoy och Oliver Johnson, hvilkas första
misstro emot den långsamme presidenten lämnat plats för varmt erkännande och
tillit. Att Lincoln verkligen blef återvald, måste i icke ringa mån tillskrifvas
Garrison och hans »Liberator», hvilken senare härmed fyllde sin sista plikt under en
mer än trettioårig, betydelsefull tillvaro.
De radikala republikanerna hade sitt konvent i Cleveland, där de kallade
general Frémont till presidentkandidat; en liten del yrkade, att general Grant skulle
väljas, men förslaget förföll dels därför, att denne själf bestämdt afböjde det*
dels emedan de flesta insågo, att det skulle varit en dårskap att flytta Grant från
hans tält i Virginien för alt sätta honom i Hvita huset. Lincoln å sin sida
förklarade helt lugnt, att om Grant endast ville taga Richmond, kunde han också
gärna få presidentskapet. För Lincoln förklarade sig en liten minoritet af 400
röster. Det berättas**, att när man omtalade detta för Lincoln, vände han sig
om, tog bibeln, som alltid låg på hans bord och uppläste följande bibelvers: »Och
till honom församlade sig allehanda folk, som voro i något trångmål, och alla
skuldsatta och alla missnöjda; och han vardt deras anförare, så att när honom
voro omkring fyrahundra män».
General Frémont fick nu tillfälle att hämnas den förolämpning han ansåg
sig hafva lidit därigenom, att Lincoln återkallat hans emancipationsorder. Han
emottog kandidatskapet genom ett öppet bref, hvari han talade om presidentens
soduglighet och själfviskhet», hans »åsidosättande af konstitutionens rättigheter»,
hans »svaghet och principlöshet» samt förklarade hela hans styrelse hafva varit
»ett politiskt, militäriskt och finansiellt missgrepp». Denna hätskhet bortstötte
emellertid åter många af Frémonts vänner, som i honom sett »vägvisaren» af år
1856, den frihetens banerförare, för hvilken de då med så stor entusiasm röstat.
Demokraterna höllo sitt konvent i Chicago; rebellernas utskickade hade
utvecklat en otrolig verksamhet; staden vimlade af hemliga sydstatsmän, och en
mot regeringen och unionen fientlig stämning hvilade öfver hela mölet. De valde
Mc Clellan till sin kandidat — den andre af de båda mot Lincoln personligen
djupt fientliga generalerna. Denne emottog kallelsen och gjorde därmed
demokraternas program till sitt: fredlig skilsmässa med Södern och återkallandet af
de segrande unionshärarna till Norden.
Delta skrämde republikanerna och förmådde dem att uppbjuda alla sina
krafter för att vinna majoritet. Deras främste talare uppträdde för Abraham
Lincoln, den ende som kunde rädda unionen: »Hvarje röst för honom är en röst
för frihet, union och fred, denna politiska treenighet, under hvars beskydd vi vilja
* John Morse: Abraham Lincoln, vol. II, pag. 2G0.
•* Nicolay and Hay: vol. nine, pag. 40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
