Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Slaffrågans sista skede - 3. Söderns vedergällningssystem — fångarna i Andersonville; jämförelse mellan fångarnas behandling i Norden och Södern; abolitionisternas arbete för de frigifna slafvarnas hjälp; »freedmansbyrån»; dess verksamhet; lagstiftning till förmån för de svarte; omslag i krigslyckan till förmån för Norden; Grant utnämd till öfverbefälhafvare, februari 1864; Shermans tåg genom Georgien; Söderns hjälpkällor slut; önskan om fred; strid mellan demokrater och republikaner i Norden; Lincolns fiender; presidentvalet 1864; Lincoln återvald; Södern begär fred; konferensen å Hampton Roads; Lincolns andra installation; hans budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställa republiken». På konventet i Baltimore valdes också Lincoln till
»unions-republikanernas» kandidat med Andrew Johnson som medkandidat till
vicepresi-dentskapet. Resultatet af valstriden var, att Lincoln med stor majoritet blef
återvald och att rebellernas hopp om en demokratisk seger i Norden tillintetgjordes.
När Lincoln om aftonen uppvaktades och lyckönskades i Hvila Huset, yttrade han
bl. a.: »Min tacksamhet är fri från hvarje tillstymmelse af personlig triumf. Jag
bestrider icke de skäl, som mina motståndare förebragt emot mig. Jag finner
ingen glädje i att triumfera öfver någon; men jag tackar den Allsmäktige, för det
folket så tydligt beslutat hålla fast vid en fri regering och vid de mänskliga
rättigheterna».
En hycklare skulle sannolikt icke hafva yttrat sig på liknande sätt; men hos
Lincoln fanns intet hyckleri.
Den första följden af Lincolns återval var, att kongressen i januari 1865
lagligen stadfäste emancipationsförklaringen genom ett till unionsförfattningen
antaget amendement.
En andra följd var, att unionshiiren ökades med 500,000 man. Det tycktes,
som om Nordens resurser ständigt växte, i samma mån som Söderns utsinade.
Stämningen bland de konfedererade blef allt mer och mer tryckt, medan
Norden var segerviss och hoppfull.
Demokraternas nederlag i Norden föranledde de konfedererade att åter
upptaga planen om fredsunderhandlingar. De voro bragta till det yttersta; nästan
alla hvita män mellan 45 och 18 års ålder, med ett ord alla vapenföra män hade
ingått vid arméen och de flesta af dem voro döda, sårade eller fångna. Presidenten
Jeff. Davis väckte det förslaget, att äfven Södern skulle frigöra sina slafvar för
att kunna använda dem till soldater. Men detta framkallade stor ovilja i
kongressen och prässen. Då försökte Davis att anordna en fredskonferens, »hvilken
skulle underhandla om fredsslut mellan våra båda riken», som han skref till
Lincoln.
Denne förklarade sig villig att göra hvad han kunde för rikets fred, det
gemensamma fäderneslandets. I detla svar låg ett förnekande af Davis’
presidentvärdighet, hvilket genast visade, att Lincoln icke ämnade ingå på någon
kompromiss. såsom Norden vid nyheten om förhandlingarna trodde.
Konferensen ägde rum den 3 februari ombord å en i Hampton Roads
förankrad unionsångare. Endast Lincoln, hans statsminister Seward och Söderns
tre delegerade voro närvarande vid förhandlingarna, som fördes muntligt och
varade fyra timmar.
Lincoln vägrade att gå in på vapenstillestånd; han vägrade att erkänna de
konfedererade staterna som en krigförande makt; han fordrade, att rebellerna
skulle sträcka vapen pä nåd och onåd samt erkänna konstitutionen jämte dess
efter upproret antagna lagar.
Söderns delegerade återvände med oförrättadt ärende till Richmond, där
förbittringen öfver denna »oerhörda förolämpning» var gränslös. Ett stort
»krigs-möte» hölls, vid hvilket Jeff. Davis, antydande Lincolns ord om det »gemensamma
fäderneslandet», förklarade, alt han förr skulle »offra sitt lif tusen gånger än
samtycka till en återförening», och han bedyrade äfven, »att inom mindre än tolf
månader skulle dessa yankees tigga oss om fred efter våra villkor».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
