Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— VIII —
till sitt Tittal, manligt^) och välljudande: klingande af
diftonger och vokaler.4) Olikt nästan alla andra kända
vokalerna ä, ö, y, så kunna icke heller någon af de följande
vara hårda, utan utbytas de då, i likhet med livad som
någon gång skett i Grekiskan, alltid emot de dem motsvarande
veka. Endast i och c hilda härvid en medelväg, eller
öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka soin hårda
vokaler. Detta vokalerncs ackord märkes isynnerhet uti
jlerstafviga ord. T. ex. taicattomattDrnalTa, tà«tàttnmàtt5inàllà.
Med ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der
a och ä, o och ö, u och y, kunna sammanträda; emedan de
för mycket svära emot hvarandra (om vi få nyttja detta
uttryck) och skulle der hilda en dissonance. Ja äfven sjelfva
konsonanterna tyckas här iakttaga den regel, att de, äfven i de
längsta ord, icke sammanträffa af för många olika karakterer.
3) Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk manligt?
Är det väl dessa många livääande konsonanter, dessa
nasal-guttural- och labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan
tillhjelp af vokaler? Nej, det är dessa fulla, välljudande
vokaler—isynnerhet dem vi kalla majorcs (hårda). Äfven i detta fall
äger Finskan många märkeliga egenheter, hvarmed hon
bevisar den afsky hon har för dessa ofta på hvarandra, utan
liof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket finns
intet enda ord, soin hvarken börjar, eller slutar, med tvenne
olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta
språk, der någorstädes midt i detsamma trenne olika
konsonanter kunna omedelbart sammanträffa, med undantag af
några få speciella fall, der t. ex. sk, eller st förekomma
liksom sammansmälta till ett grundljud, och hvarest man
kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter kunna
Btå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det
derpå an att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest
hvartannat ord kunna härpå framte exempel. Äfvenså
karakteriserar sig Finska språket deruti, att det kan nyttja
aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och
konsonanter, t. ex. 936«b6lfen rcanfm tefjmà.
4) Utom det att Finska språket äger nlla kända vokaler, äf-
ven det hos Grekerne och Hebræcrne, m. 11. saknade» (ehuru
de i sjelfva uttalet, stundom, kunna vara olika andra
nationers), så äger det, oberäknadt de 8 dubbcl-vokalerna, icke
mindre än 23 Diftonger — cn artig reserv för välljudet!
då Grekiska språket, soin, i detta fall, hittills varit aiisedt
för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa
diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De
Finska äro följande, nemligen: ae, ai, au, ei, en, cä, ia, i c,
iu, iä, oa, oe, oi, ou, ua, ui, uo,yi,yö, äi,äy,öi, öy; hvnrtill
inan ännu kunde räkna triftong-ljnden ieä, uoa, hvilka
förekomma i språket, ehuru de icke uttryckas i skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
