- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Första delen /
107

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En strävsam vandring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

107

ha dröjt där längre, om icke Långbåt rest sig och sagt
i bönfallande ton: »Massa, gå». Han förstod nogsamt,
att jag började bli trött, men insåg också, att vi måste
knoga en bit i sänder, om vi ville hinna till Palabala
före mörkret. Det var tydligen icke första gången, han
ledsagat en trött vit man uppför Palabalaberget. Det
syntes, att han kunde den konsten.

Vid åsynen av floden tog jag den sista klunk vatten,
som fanns kvar i flaskan. Sedan började vi klättra
utför, vilket gick betydligt lättare. Jag gick t. o. m.
om Långbåt, för att jag skulle få sitta och vila och dricka
vatten, tills han kom ned. Jag hann också ned en
god stund före honom och vilade och drack. En
olidlig törst plågade mig. Jag svettades och drack och
drack och svettades. Sedan Långbåt kommit ned, tog
jag fram ur väskan några skorpor jämte köttburken,
lade malet kött på skorporna, åt och sköljde ned med
vatten. Köttet var särskilt preparerat för att bredas
på smörgås ungefär som kaviar. Men det gick lika
bra att breda det på bröd utan smör. Jag gav två
skorpor och en sockerbit åt Långbåt. Vid åsynen av
skorporna lyste hans blick upp betydligt, men sockret
skakade han på huvudet åt och lämnade det tillbaka.
Medan han knaprade på skorporna, gick han till ett
hus, där det satt en kvinna, av vilken han fick fyra
ägg, som han kom och gav mig, medan kvinnan stod
på avstånd och såg på affären. Jag låtsade ej se
henne men tog fram en röd, grann näsduk, som jag hade
med för eventuellt behov, och gav honom. Det
märktes på honom, att gåvan skulle bli välkommen, och
detta antagande bekräftades, då näsduken kom i
händerna på kvinnan, ty hennes anlete sken av
belåten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/1/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free