- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Första delen /
218

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Lukungadalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

218

om vi icke behövde en enda människa till hjälp.
Kru-männen avlägsnade sig ett stycke, hukade sig ned i
ring och rådslogo. Om en stund kommo de och
frågade, om de skulle taga bördorna med sig tillbaka.
De fingo till svar, att de icke behövde bry sig om våra
bördor. Dem skulle vi ha kvar, tills vi hunnit bli
vänner med folket vid Ndunga. Då skulle de hämta dit
bördorna åt oss. Vid detta besked gingo alla utom en
ned i en sänka, där de voro utom synhåll. Den som
stannade kvar var en rar och snäll ung man med
fördelaktigt utseende. Han hette John Sunday. Han var
så ledsen, att stora tårar rullade utför hans kinder.
Mavambu stannade också kvar, likaså Richards
tjänstgosse, som hette Malenswa (Näsdukar).

Innan krumännen hunnit bort i sänkan, hade folket
hunnit tillbaka till byn, och där uppstod nu ett
förfärligt larm. Trummor och lurar kommo i gång, och
skott på skott avlossades. Tutandet och trummandet
utbredde sig från by till by, tills hela dalen genljöd av
larmet. Vi grepos av oro, föllo på våra knän och bådo
Gud om hjälp och beskydd såsom män, vilka äro i
verklig fara. Vi förstodo, att infödingarna antingen
ordnade sig till anfall mot oss under vårt tåg genom
byn eller att de ämnade anfalla oss, där vi voro.
Svårast pinade oss ovissheten om, vad som egentligen var
i görningen. Emellertid återstod oss intet annat än att
tålmodigt bida och vänta på fortsättningen.

Larmet i dalen avtog mer och mer, tills det slutligen
blev alldeles tyst. Men ingen kom ut till oss och intet
tecken tydde på, att någon ämnade komma. Vi antogo
därför, att de beslutit sig för att invänta oss, så att de
kunde ligga osedda i gräs och buskage och beskjuta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/1/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free