- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Första delen /
220

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Lukungadalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220

i minne vågade Clark och Richards icke yrka på, att
vi skulle fortsätta, innan vi först träffat någon av
hövdingarna. Denna tvekan var dock icke grundad på
fruktan för egen risk, utan den var uteslutande dikterad
av hänsyn till krumännen, som voro alldeles
obeväpnade. Icke vågade vi heller fresta Gud, emedan vi icke
kunde helt befria oss från den tanken, att det
möjligen var Gud, som ville hindra oss från att gå förbi
denna rikt befolkade ort. Kanske skulle dessa
folkskaror få höra frälsningens budskap tidigare än vi hade
tänkt. När allt kom omkring, så kanske den Allvise
icke hade så bråttom med att komma till Stanley Pool
som vi hade. Alltså bida vi och vänta ännu något
litet, sade vi till varandra, i tanke att det var vi, som
beslutade. I vår iver tänkte vi icke på, att Gud
understundom »skyndar långsamt».

Solen hade stigit högt på himmelen även den tredje
dagen utan att något livstecken visade sig i byarna.
Icke ens den så vanliga röken från eldhärdarna syntes
till. Vi voro i en ganska dyster sinnesstämning.
Detsamma var förhållandet med männen, ty deras
matförråd hade smält ihop ganska betänkligt. Och det
hade de själva varit skulden till. De började nu att
varligt göra oss föreställningar om att återvända, enär
de annars skulle få dö av hunger. Vi lyssnade dock
icke till detta tal utan sade, att de kunde återvända,
om de ville, men vi ämnade stanna tills vidare. De
gingo heller icke utan stannade lugnt och beskedligt
kvar, emedan de ansågo oss som sin enda räddning.
Utan oss visste de sig vara prisgivna åt hunger,
misshandel och död, utan möjlighet att få återse sitt
hemland, sina nära och kära. De insågo nu, att de själva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/1/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free