- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Andra delen /
96

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En nattlig lejonjakt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96

gingo, och med detsamma föllo båda djuren till
marken. Detta kunde vi visserligen icke se, men dunsen
mot marken och rosslingarna läto oss förstå det. Om
några ögonblick hörde vi vrål, som skuro genom märg
och ben, varefter det föreföll oss, som om djuren
släpat sig bakom det nya huset. Då skotten gingo av,
flydde de övriga djuren under förskräckta tjut.

Vi vågade icke gå utanför eldmuren utan beslöto oss
för att dröja där tillsvidare. Krumännen sade: »Dessa
stora djur äro döda, men många fler finnas.» När vi
suttit en dryg timme till, beslöto vi oss för att gå in,
enär inga flera rovdjur hördes av. Krumännen väckte
två av sina kamrater och ledsagade oss sedan med eld
över gården till vårt hus.

Vi väntade nu ivrigt på att morgonen skulle inbryta,
så att vi skulle få se, vad slags djur vi hade skjutit.
Hade vi anat, att natten skulle komma att spela oss ett
stort spratt, så hade vi helt säkert gjort oss facklor av
palmolja och salt, vilka blossa och spraka väldigt, och
med dessa i ena handen och geväret i den andra gå It
ut för att undersöka. Men nu anade vi ingenting utan
samspråkade i lugn och ro till långt fram på
morgonsidan. Rätt som vi sutto och sprakade, fingo vi höra
rytande och ilsket morrande från en stor mängd djur.
Dessa ilskna läten kommo kalla kårer att krypa utmed
ryggen, ehuru vi icke kände den minsta rädsla. Jag
hoppade upp, skyndade till dörren och öppnade den
litet på glänt för att se, om någon fara hotade
krumännen. Men de två, som skötte vakthållningen, sutto
fullkomligt lugna, medan de övriga fyra lågo och sovo,
vilket vittnade om, att även de togo det lugnt. Vi hörde
nu, att vilddjuren höllo kalas bakom det nya
bonings

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/2/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free