Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första vita kvinnan vid Lukunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
han skulle skynda sig, ty hans »kvinna» låg i ett
törnbusksnår och kunde icke komma därifrån utan hjälp.
Ingham blev förskräckt och ansträngde sig till det
yttersta, emedan han fruktade, att situationen var
svårare, än den var. Han var ännu icke så hemma i
språket, att han kunde få klart reda på sammanhanget.
Under vägen hade han sprungit omkull flera bärare,
där vägen var som smalast. Detta föranledde bäraren,
som följde efter honom, att ropa: »Ur vägen för
mun-dele, ty han har bråttom!» I törnbusken fann Ingham
sin hustru skrattande åt sin tragikomiska belägenhet,
från vilken han snart räddade henne.
Efter alla dessa berättelser jämte vederbörliga
kom-mentarier kände vi, att vi behövde förena oss i en extra
aftonbön. Vi föllo på knä och utgöto våra hjärtan i
tack och lov till Gud, varefter vi gingo till vila. Men
Banks och jag kunde icke sova för tankars skull. Vi
samtalade länge, sedan vi lagt oss. Men slutligen
insomnade även vi och sovo, tills dagen bräckte.
Vid första dagsljus steg jag upp och satte mig att
färdigskriva min post, ty jag visste, att bärarna snart
skulle infinna sig. Mina kamrater gjorde på samma
sätt. Äntligen var posten färdig och inslogs i olje- och
tjärduk till skydd mot regn och vatten i bäckar och
floder. Så fingo bärarna begiva sig på hemfärd. De
hade fått torkat kött och annan proviant och återvände
under stoi’ munterhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
