Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden. Organisationens förarbeten under Karl IX:s tid (1602—1611) - Centrala ämbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CENTRALREGERINGENS UTVECKLING l6o2—1634 49
stare omtalas också under Johan lll:s tid bland personalen vid
hofvet, och hans åligganden böra väl hafva varit ungefär de
samma, som sattes på papperet 1594; han var alltså en efter-
följare till Gustaf I:s fodermarsk. Denne stallmästare hade emel-
leitid, efter allt att döma, intagit en ganska blygsam ställning
vid hofvet; det var alltså en afgjord upphöjelse för hans vär-
dighet, när den 1594 räknades som riksämbete, och än mera
när Karl IX nu gaf den rang närmast kammarrådet. Slutligen
kommer efter stallmästaren riksens tygmästare, äfven han tagen
bland svenska män. Om både stallmästare och tygmästare
gäller, liksom om kammarrad, att de kunna, men ej behöfva
upptagas i riksrådet; äro de icke riksråd, skola de i hvarje
fall hafva rang före den öfriga adeln.
Genomgående synpunkt för dessa privilegieförslagets para-
grafer är snarare regleringen af ämbetenas rang sins emellan
än en organisation af deras ställning i regeringen, och de or-
ganisatoriska ansatser, som kommit med, äro icke samman-
smälta till en enhet. Att samtliga ämbeten här betraktas
som statsinstitutioner, är tydligt, om äfven termen riksens icke
är utsatt vid alla titlarna, och denna princip har således trängt
framåt sedan lagförslagets affattning.
I det yttrande, som riksrådet afgaf om det framlagda pri-
vilegieförslaget, förbigingos nästan helt och hållet de tvenne
punkterna om ämbeten och riksråd. Rådet inskränker sig till
att häfda, att dessa poster borde besättas endast med infödda
svenska män, och stryker sålunda den möjlighet att antaga ut-
ländingar, som konungen velat förbehålla sig, samt betonar
därvid uttryckligen, att dessa infödda svenskar också böra vara
af förnäm släkt. När förslaget ett halft år senare förelädes
adelns förtroendemän, hade dessa icke mycket mer att säga.
De upprepa med en viss ifver det förbehåll gent emot utlän-
dingars intagande, som rådet gjort förut, och hemställa till
konungens eget bepröfvande, om verkligen riksrådet borde ökas
anda till 25 ledamöter, med en antydan om att det kunde
blifva svårt att finna sa manga kompetenta personer och med en
direkt hänvisning till att lagen endast förmälde om tolf. Rang-
ordningen emellan de (fem) höga ämbetena ställer adeln i K. M:ts
skön, och ej heller inlåter den sig på konungens förslag till
K. Hum. Vet. Samf. i Uppsala. VIII. 2.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
