Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första perioden: Konung Gustaf I:s personliga regering (1523—1560) - I. Den nya riksstyrelsens förutsättningar och grundläggning (1523—1538) - Det nya konungadömets maktsfär - Rådet och riksämbetena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Gustaf Eriksson Vasa i juni 1523 genom rådets och
menige mans val upphöjdes från Sveriges rikes föreståndare till
dess konung, så behöfde detta i och för sig icke medföra många
eller stora förändringar i hans styrelses karakter.
Riksföreståndarnes myndighet, ehuru aldrig närmare lagfästad till sitt
innehåll, hade faktiskt i allmänhet taget kommit att sträcka sig till
ungefar samma områden, som Medeltidens styrelsemakt äfven i
en konungs hand omfattade: att skipa rätt och hålla allmän
frid och ordning i landet, för detta ändamål befalla öfver de
lokala förvaltningsorganen, leda förhållandet till andra stater och
förestå krigsväsendet[1]. Dessa befogenheter voro naturligtvis ytterst
tänjbara. De kunde exploateras till en mycket stark
regeringsmakt, men konungakronan behöfde i och för sig icke gifva dem
större innebörd, än de haft för riksföreståndarne. Det berodde
på den nye konungen själf och på tidsomständigheterna, i
hvilken utsträckning han skulle kunna göra dem gällande.
Ej heller i formerna för regeringen behöfde därföre det nya
konungadömet starkare skilja sig från riksföreståndareskapet.
Konung Gustafs råd blef liksom unionskonungarnes och
riksföreståndarnes sammansatt af provinsmagnater, andliga och
världsliga, och sammanträdde endast på särskilda kallelser, antingen till
speciella rådsförsamlingar eller för att utgöra kärnan i herredagar
eller större riksmöten[2]. Rådslagen förblefvo form för rådets
handläggning af konungens propositioner[3], och detta kunde i
öfverensstämmelse med den praxis, som under dess medeltida
själfständighetsställning utbildats, äfven nu uppträda såsom en på
egen hand handlande korporation, afgifva försäkringar till
konungen, utfärda skrifvelser till menigheten eller till utlandet[4]. För
den löpande regeringen hade konungen af rådet såsom sådant
ingen hjälp.
Riksämbetena befunnos ej mera användbara. Konung
Gustaf tillsatte genast både hofmästare — Ture Jönsson — och
marsk — Lars Siggesson[5] —, och dessa föra i viktigare aktstycken
regelbundet sina ämbetstitlar[6], men någon mot dem svarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
