Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - II. Kansliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde vara obestridligt, att för nutida uppfattning den första
indelningsgrunden, den svenska instruktionens, ter sig som den
riktigaste.
Men det faller också i ögonen, att den blifvit genomförd
på ett ganska ofullkomligt sätt. I själfva verket är det icke en,
utan två indelningsgrunder, ehuru båda af inre natur, som
kommit till användning. Såväl Göran Perssons gebiet, för så vidt
det i instruktionen finnes angifvet — rättegångsmål, förlänings-
och beställningsfrågor —, som gruppen fogdemissiver och
gruppen supplikationer bestämmes efter ärendenas natur, deras klass,
afdelningen »viktiga» handlingar åter efter deras reella betydelse.
Dessa synpunkter utesluta ju strängt taget icke hvarandra; det
fanns naturligtvis verkligt »viktiga» både fogdemissiver och
supplikationer.
Så som de ifrågavarande punkterna i kanslerns instruktion
blifvit affattade, synas de förutsätta, att den i dem återgifna
arbetsfördelningen redan fanns genomförd. Kanslern fick enligt
instruktionens lydelse icke i uppdrag att införa en ny ordning,
utan att öfvervaka tillämpningen af en ordning, som redan
existerade. Med så mycket större skäl söker man då i
handlingarna efter vittnesbörd om dess förverkligande i praktiken.
Göran Perssons omfattande förtroendeställning kan därvid
af antydda skäl lämnas å sido. Ej heller behöfver någon
uppmärksamhet ägnas åt de tyska sakernas behandling; att denna
tillhörde särskilda tjänstemän, var ju redan häfd. Ny var
däremot afsöndringen af de latinska, ehuru den, såsom byggd på
den gamla språkprincipen, icke egentligen innebär något
organisatoriskt framsteg. Den ofvan omtalade titeln latinsk sekreterare
bestyrker, att de latinska kansligöromålen verkligen haft en
särskild företrädare[1]. Dess utbyte mot benämningen scriptor
historiarum — om nu denna verkligen kom att användas annorstädes
än i hofregistren — torde ej hafva betecknat någon reell förändring,
ty förbindelsen mellan kanslitjänst och officiell historieskrifning
var gammal. En obligation från 1565 för en af de tjänstemän,
som i hofregistret rubricerats scriptores historiarum, handlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
