Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De främmande världsdelarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delhavskusten till ett vidsträckt delta-
land (=2 ggr Skåne).
S. om Berberiet utbreder sig, från At-
lanten ända bort mot Röda havet, å ömse
sidor om Norra vändkretsen Sa’har a*,
världens väldigaste öken. Den är betyd-
ligt större än halva Europa (6 mill. [Hkm)
och består mestadels av sandiga eller
klippiga högslätter.
Ö. om Sahara ligger Nu’b i en, ett
klippigt stäppland. Det stekes av en glö-
dande sol och genombrytes av Nilfloden
i dess mellersta lopp. Nubien och Sahara
äro att betrakta såsom delar av det stora
bälte av stäpper och öknar, som genom
Centralasien, Arabien och Nordafrika sträc-
ker sig tvärs över Gramla världens fastland.
S. om Nubien reser sig ett vilt alpland,
Abessinien, vars snötäckta toppar i höjd
nästan mäta sig med Mont Blanc (tab. 16.)
Öknen Sahara är ingalunda, såsom man ofta
föreställt sig, ett enda ofantligt sandhav. Visser-
ligen finnas, i synnerhet V. ut, trakter, där
marken på vida sträckor är täckt av flygsand,
som av vinden upptornas i böga, våglika dyner
såsom vid havskusten. Men mestadels består
öknen av nakna, kala klipphällar, liamma das,
eller av områden, där berggrunden täckes av
lösa, skarpkantade stenar. Ja, i mellersta och
östra delarna av Sahara finnas ansenliga men ännu
föga utforskade bergstrakter, betydligt högre än
de skandinaviska fjällen (tab. 16). På somliga
ställen märkas breda men vattenfattiga dalsän-
kor, s. k. vadi, vilka ha en torftig växtlighet,
som tjänar ökenfolkens kamelhjordar till bete.
Här och var förekomma kittelartade fördjup-
ningar, vanligen omgivna av klippkanter; där
samlar sig grundvattnet i marken till källor eller
borrade brunnar, som på det sorgfälligaste be-
gagnas för att vattna fälten däromkring. Så ha
oaser med grönskande palmlundar uppstått, vilka
påträffas gruppvis i rätt stort antal och utgöra
efterlängtade vilställen för karavaner. I .de
större oaserna lever en bofast, åkerbruksidkande
befolkning, som ofta bor i städer, vilka till skydd
mot överfall omgivas av en ringmur.
Ofantliga sträckor av öknen äro emellertid
obebodda i följd av de många faror och be-
svärligheter, som där göra tillvaron nästan out-
härdlig. Solen glöder från en nästan ständigt
molnfri himmel, och den upphettade marken
bränner under fotsulorna; samum, en sandupp-
fylld ökenvind, är ytterst pinsam för de re-
sande och deras kameler; förrädiska hägringar
gäcka karavanerna i öknens ljudlösa stillhet;
överfall av vilda rövarhorder, »beduiner», före-
komma ofta. Stundom händer, att karavanvä-
garna, på vilka sedan urminnes tider varor
forslats från det inre av Afrika till Medelhavs-
kusten, igensopas av den virvlande ökensan-
den. Dessa vägar gå från oas till oas, mången-
städes betecknade av vitnade ben efter människor
och djur, som dukat under för resans mödor.
359. Sjöar ocli floder. Av insjöar
märkas i Berberiet de salta schotts dels
mellan, dels S. om Atlasbergen. I Abes-
sinien finnas flera alpsjöar.
Bland floderna i Nordafrika är endast
en av vikt, nämligen Nilen, som är en
av världens längsta och märkvärdigaste
floder (6,000km). Dess källarm Bar-el-a’bjad
(»Vita floden») kommer från sjön Ukereve
samt andra vattensamlingar i trakten av
ekvatorn. Nilen rinner i nordlig riktning
genom Nubien och Egypten samt bildar
vid mynningen ett stort delta med en
mängd flodarmar; av dessa äro Bosette-
(-se’tt) och Damiette- (-e’tt) grenarna de be-
tydligaste. Bifloder har Nilen endast i
övre loppet: t. h. Bar-el-a’srak (»blå floden»)
och Ätbara, som båda komma från Abes-
siniens berg, den förra ur alpsjön Tsana.
Nilfloden. Nilens källor ha först i mitten av
förra århundradet blivit upptäckta. Den egent-
liga källflöden, Bar-el-abjad, är först en alpflod,
ofta avbruten av vattenfall; sedan går den med
saktare lopp genom sumpiga grässlätter, på ytan
ofta alldeles övertäckt av täta vattenväxter, bl. a.
papyrus*. Vid staden Khartu’m förenar sig
»Vita floden» med den skummande Bar-el-asrak
och senare med Ätbara. Efter dess inflöde mot-
tager Nilen ingen ytterligare biflod men bildar
mellan Nubiens sandstensterrasser forsar, s. k.
katarakter, som delvis hämma skeppsfarten.
Vid inträdet i Egypten blir Nilen i sitt
lopp lugnare och går genom en lång dal, som
på båda sidor skiljes från öknen av bergsked-
jor. Stränderna äro här utomordentligt frukt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
