Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De främmande världsdelarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerika (Sydney-San Francisco, 26 dagar)
och till Asien (Sydney-Batavia-Singapore,
18 dagar). Betydande järnvägar finnas
dessutom i kusttrakterna.
Australiens guldfält. Vid mitten av
1800-talet upptäckte man, att det fanns guld i
östra Australien. Man fann dels guldsand i
uttorkade flodbäddar, dels ock mindre guld-
klimpar, insprängda i sten.
Befolkningen greps då av guldfeber; alla
hoppades kunna bli rika i hast och övergåvo sina
vanliga sysselsättningar för att gräva guld.
Städerna blevo snart sagt folktomma. Polis-
konstaplarna lämnade sin tjänst och skyndade
till guldfälten; deras glömska av sin plikt blev
ej så ödesdiger, då det bråkiga och ohederliga
folket skyndade åt samma håll. Skeppen i ham-
narna kunde ej lasta; ty ingen ville längre ar-
beta för en ringa dagpenning, då han trodde
sig endast behöva gräva en stund i jorden för
att bli rik.
På guldfältet, som nyss var en ödemark,
samlade sig snart tusentals äventyrare. Marken
var inom kort full av hål som ett såll, och i
varje hål rotade en eller ett par guldsökare.
Den uppkastade jorden vaskades, och guld fick
man; oftast fann man blott guldsand men
stundom större klimpar. Det hände sålunda,
att ett spadtag gjorde en fattig arbetare till
en rik man. Emellertid inträffade även ofta
och kanske oftast, att den vunna förmögenheten
gick lika hastigt, som den kommit; den för-
slösades, såvida den ej stals.
Småningom övergick man från vaskningen
till ordnad gruvdrift. Länge lågo de förnämsta
gruvorna i närheten av de första fyndorterna,
d. v. s. i östra Australien. Numera ligga de
i de ökenartade trakterna av sydvästra Austra-
lien, där guldgrävarstäder med hyddor av järn-
bleck och tältduk hastigt uppstått. Till kusten
ha anlagts järnvägar, vilkas huvudsakliga upp-
gift är att skaffa vatten till guldfälten.
Fåraveln i Australien. Man har beräk-
nat, att på de australiska savannerna beta över
15 millioner får, och det är ej ovanligt, att en
»squatter» har 200,000 får. Fåren nära sig på
betesmarker, inhäguade med ståltråd. Deras
värsta fiender äro de vilda hundarna, dingos,
som städse stryka omkring fårhjordarna för att
söka rov, ävensom de oräkneliga kaninerna,
som äta upp betet för dem.
Ännu farligare är dock torkan. Vissa år
regnar det så ytterst litet, att brunnar och vat-
tendrag torka ut, och då händer det, att mil-
lioner får dö av vattenbrist. I vissa trakter
har man dock lyckats att i någon mån göra sig
oberoende av nederbörden genom att borra djupa
s. k. artesiska brunnar, ur vilka alltjämt en
betydande vattenmängd kastas upp.
Fåren klippas numera vanligen med ma-
skiner, som drivas med ånga eller med elektricitet.
Där ej järnväg finnes, forslas ullen till kusten
på väldiga vagnar, dragna av oxar. Numera
utskeppas även färskt fårkött till Europa; detta
blir möjligt därigenom, att köttet i särskilda
fabriker bringas till att frysa, varefter det på
fartyg, försedda med kylrum, föres till Europa,
dit det ankommer fullkomligt friskt.
403. Inbyggare. Huvudmassan av
befolkningen på Australkontinenten och
på ön Tasmania utgöres numera av in-
vandrade européer. Dessa äro till allra
största delen engelsmän, som med sitt
språk, sin religion och sina seder satt
prägeln på livet i Australien. Ty ehuru
kontinenten i början av 1600-talet upp-
täcktes av holländarna — därav namnet
»Nya Holland» — har den först långt se-
nare koloniserats, väsentligen av engels-
männen. Dessa började använda landet
som straffkoloni* i slutet av 1700-talet.
Det var dock egentligen först i förra år-
hundradet, efter upptäckten av de stora
guldfälten, som invandringen från Europa
till Australien i större skala tog fart,
och den fortgick länge med stor styrka.
Bland de invandrade märkas ock, såsom
i Ostindien och i Nordamerika, kineser.
Dessutom finnes i Australien även en
urbefolkning av svarta vildar, de s. k.
austra’lnegrerna. I våra dagar undan-
trängas dessa likväl alltmer från kust-
trakterna och smälta hastigt tillsammans
i antal. På Tasmania äro de redan ut-
döda, och på fastlandet lära för närvarande
ej finnas mer än omkring 230,000 vildar.
Infödingarna på Nya Guinea äro mörk-
hyade, negerliknande vildar, pa’ puaer*
Australnegrerna äro svagt byggda varel-
ser med stort huvud, långa, magra armar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
