Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Större stycken - Mollbergs epistlar. 1 - N:o 1. Kommentarier öfver månskenet i Haga den 5e September 1819, vid höstlöfvens fall, Brunsvikens spegel och glasens klämtning på Stallmästargården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ankor i naturens stora dam; ty han kastar månstenar ned
på oss. Månen är en garnhärfva, som syster Freja nystar
der uppe i skyn och vid månadens slut utnystar. Månen
är en holländsk ost, hvarpå de holländska sjökaptenerna i
saligheten frukostera. Månen är en blank riksdaler i den
himmelska riksbanken, stjernorna plåt- och tvåskillingsstycken.
Månen är en student; kl. 6 à 7 kommer han
brusig, rusig och rosenröd uppskjutande från oceanens
krogar på himmelen, slutligen börjar han återfå sin bleka
studerfärg, börjar att bläddra i bokluntorna (molnen) och
tar stundom frihetsmössan (månringen) på sig – hvilket
alltid betyder oväder och ofred i naturen. Månen är nattens
trollkittel. Månen är en Schellingian, enligt det allmänna
begreppet om slika ting; ty ljuset borgar han från den stora
platonska filosofen Solen, han fördrager ej dagen, lefver
helst i natt och mysticism, gifver åt alla andra föremål en
egen besynnerlig anstrykning, skapar svärmare. – Månen
är en katolsk prest, som står mellan himmelens altarljus
med korkåpan på sig, och stänker vigvatten (daggen) omkring
sig ned på jorden.
Månen är jordens lakej, dock – hvarföre smäda honom?
Hur mången gör han icke lycklig? De flesta kyssar
gifvas ju i månskenet. Hvem skulle vilja smäda den hedersmannen?
Visst är han en kopplare; men en ljuf, en älskansvärd kopplare.
Ack! Föreställom oss en söt, suckande, smäktande,
brinnande, trängtande, väntande, blossande flicka i en ljuf
månskensstund, i knarrande saffiansskor med stråperlor, hvilande
på ett läger, hvitare än det tunna flor, som till hälften
täcker henne. Hur ligger hon ej der, som en kärlekskyss,
som en naturens innersta suck. Månen faller in genom
fönstret, du stiger in. »Fredrik,» hviskar hon darrande,
»hvarföre så?» – och så sveper hon florsmanteln omkring
sig, och hoppar emot dig, och kysser dig, och lutar sitt
bröst emot dig och gråter, och ler och gråter och hviskar:
»Fredrik», och så tar hon dig vid handen och för dig till
fönstret i månskenet, och så sätter hon sig vid klaveret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
