det mesta. Riksdagen var stormig. Förslaget om ett förändradt representationssätt var den vigtigaste frågan. Dahlgren slöt. sig till dem, som gingo en medelväg mellan de två stora stridande partierna. Han röstade för, att de fyra stånden skulle bibehållas, hvartdera reduceradt till ett lika antal, hvartill skulle läggas ett femte, hvilket i sig skulle innesluta de orepresenterade af ofrälse embetsmän och possessionater; vidare att all personlig sjelfskrifvenhet till riksdagsmannakallet måtte upphöra, och att slutligen dessa representanter skulle å tvenne kamrar fördelas. Han deltog denna gång mindre än förr i diskussionen, var nedstämd och missnöjd öfver den stundligen växande kraft, hvarmed fordringarna på förändringar i statsskicket framstäldes. Förnämsta orsaken till detta missnöje hafva vi ofvanför sökt angifva. Han valdes å nyo till fullmägtig i riksgäldskontoret 1840. Dahlgren fortsatte sin författareverksamhet med oförminskad flit; men kraften var i sjunkande, så väl helsans, som snillets. Hans alster blefvo allt mer ojemna, hans fordom outtömliga glädtighet och lefnadsglädje sinade af; han hördes klaga öfver lifvets tyngd. Så kunde derpå hans snille åter samla sig till en ansträngning, värdig hans rikaste dagar, för att igen sjunka. Hvar och en, som älskat och följt Dahlgrens författarskap och som med vänskap och kärlek varit fäst vid hans älskvärda personlighet, hade länge märkt detta sjunkande; men ingen viste, att hans själsstyrka stundligen tagits och togs i anspråk i den mångåriga, hopplösa och bittra kampen mot en dödlig och sorgligt plågsam sjukdom. Det yppades först efter hans död genom följande af Dahlgren sjelf skrifna dokument, funnet bland hans efterlemnade papper. "Förklaring öfver några mina senaste lefnadsförhållanden." »Det har troligen icke undfallit någon, minst min familj, att jag på de senare tiderna nära nog förlorat mitt forna glada och friska lefnadsmod, ej sällan synts sluten, nedslagen och tillbakadragande, samt allt mer aflägsnat mig från de forna muntra samqvämen och umgängeskretsarne, liksom mitt hus sällan upptagit några gäster till en glad fest eller till en förtrolig sammanvaro. Visst kunna åren bidraga härtill; men detta gör icke allt. Orsaken har legat djupare och det är den, jag nu går att förklara.» »Ett svårt och långvarigt fysiskt lidande, och dertill med ohjelpligt, har varit den rätta anledningen till min nedslagenhet.»