Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inlaga till Riksens ständers Justitie-Ombudsman från samtliga det Högvördiga Ståndets fruar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visst såsom fordom har solguden farit
Upp med sin gullvagn ur morgonens sköte;
Ack! men blott tårade ögon till möte,
Hjertan, som tungsint i qval sig förnött.
Visst ha de klingande bäckarne spelat,
Men i vår koja klaveret har hvilat.
Visst har sefiren kring blommorna ilat,
Men ingen älskling har sväfvat kring oss.
Visst har välsignelsen rikligt sig delat
Öfver den gröda, som tegarne burit;
Men ingen med oss brödkakan har skurit
Under den sjunkande qvällssolens bloss.
Och när i templet med boken i handen
Fromsint vi suttit och psalmerna sjungit,
Under det orgeln från läktaren klungit,
Och vi ha blickat mot predikstoln opp,
Sett uti timglaset rinnande sanden,
Men ej den hand, som det brukade vända;
Hjertat beängsladt, med känslor så spända,
Fyldes af vemod och saknad och hopp.
Nu kommer hösten och stänger oss inne.
Mulen är himlen och kulna som vinden
Blifva med hvar dag vår tanke, vårt sinne.
Och när det smattrar på rutan af regn;
Duggar af saknad ett tårregn på kinden,
Stiger en suck ur de pressade hjertan,
Tänker: »mot slitande qvalet och smärtan
Hvem skall oss skänka förtröstan och hägn?»
Och när som månen så blek skådar neder,
Liksom en sörjande maka från kullen
Blickar mot kyrkgåln, der gömda i mullen
Föremål hvila, som flyktat sin kos;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
