Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till brodren Kullman den 21 April 1828, då han afflyttade till sitt pastorat i Södertelje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sorgens natt och qvalens dimma sjönko.
Nu, lik en vålnad i en ensam öken,
Jag irrar med min äras fläck på armen,
Förskjuten af mig sjelf och hoppets engel.
O nej! ej längre, späda planta, du
Med mig skall dela lidandet och nesan.
Du går till himlen, jag till afgrundsdjupen.
O, bed för mig, när du vid Fadrens tronpall
Dig böjer ned! Bed för en osäll mor,
Som, villad, i en stund af namnlös fasa
Din lefnad släckte i dess första gryning; –
Ack! säll likväl, om blott hon visshet eger,
Att du till himlens barn är tagen upp
Ja, bed för honom ock, som bor ännu
Uti mitt syndiga, förskjutna hjerta!
Nu, hand, hvi dröjer du? Se; natten sveper
Dig i sitt flor och döljer ju den gerning,
Hvars blotta namn kan hämma blodets lopp!
Hur ofta har du ej förut med nålen
Lätt uppå duken tecknat mången tafla
Och genomstungit med din udd dess hull!
Och nu, hvi darrar du? Det är ju endast
En snöhvit duk, som du med purpurstygn
Åt grafvens stilla drott broderar ut!
DAHLGRENS ANDE.
O fasans syn! Fins ingen räddning här!
(Han skakar på en poppel.)
QVINNAN.
Hu, hvilket dödssus! Späda löfven darra
Der bort i poppeln, fastän vinden hvilar.
Är det af rysning för mitt svarta uppsåt
En varning sänd, den sista, ifrån himlen?
Hvem rör min hand? Det var, liksom en kyss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
