Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - I - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beledsagad af vederbörliga hotelser med käppen, ehuru så
kadrilj- som menuett-stegen voro ungefärligen lika. Emellanåt
röt björnen till och lade sig ned på golfvet. Herr Pitoletti
svor sitt: »dass der Teufel dich regiere!» och uppdref å nyo
den klumpiga besten. Åskådarne, häraf bragte från löje
till medömkan, anhöllo nu, att björnen måtte få hvila sig.
Herr Pitoletti befalde honom då att gå och tacka »das ehrwürdige
Publikum,» gaf honom en hatt, hvarpå björnen framlufsade
på sina två för att komplimentera sig till några slantar.
Olyckan gjorde, att han började med ett ungt fruntimmer,
som satt nederst vid dörren. I det samma björnen kom
emot henne, skrek hon till och dånade af förskräckelse.
Alla stego upp. Jag vet ej, om det var utaf ödets eller
mitt hjertas ingifvelse, nog af; jag hastade genast till stället,
tog den afdånade flickan om lifvet, bar henne ut i nästa
rum, skyndade efter en vattenkarafin, öfvergöt henne
dermed, hvaraf hon inom några ögonblick åter kom sig före.
Förskräckt såg hon sig omkring; men, då jag försäkrade,
att björnen var borta, reste hon på sig och frågade efter
sin mor. En åldrig figur inträdde bland den hit inträngande
mängden, tog henne under armen, tackade mig för besväret
och frågade mitt namn. I det jag uttalade det, spred sig
en mild rodnad öfver flickans nyss förbleknade kinder, och,
utan att besinna hvarest hon var, utropade hon: »himmel,
skulle ni vara den, som skrifvit verserna.» I stället för att
svara, stod jag liksom förstenad, och först då, när hon redan
var utom dörren, klang ett halfhögt »ja» efter henne. —
Nu uppstodo tusen raketkistor i mitt hufvud. Jag ilade
ut med miljoner frågor på mina läppar, hur min utvalda
mådde, om hon ännu var mycket förskräckt; men, då jag
på tre famnar när upphunnit henne, var allt mitt förra
hjeltemod sin väg, — jag stannade under en djup suck.
Hastigt blickade hon bakefter sig, och, då hon blef mig
varse, gjorde hon en stum bugning och försvann. »Ack!
om du älskade mig,» suckade jag, »du för gudomligaste, som
kan blifva så häpen för en björn. Det bestiala djuret! Men
det var ändå bra, att han förskräckte dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
