Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - I - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
källor med sina två solar i bottnen; ögonbrynen som tvenne
silkeslinor, hvarpå kärleksgudar dansa, eller som tvenne
hängbroar öfver de elyseiska fälten. Munnen en grotta,
omgifven af rodnande drufvor. Händerna som två färska
hvetebullar. Fötterna som två små, hvita svanungar. Och hennes
klädsel? Smakfull och gudomlig. En grön
bombasins-klädnad smög sig så tätt, som ett syrenlöf om ett finger, kring
alla hennes former. En schalett, lik en fladdrande fjärilvinge,
höjde och sänkte sig öfver den mjella barmens våg. En
sköldpaddskam med sina infattade stenar glimmade, lik ett
himlahvalf af sjustjernor, öfver de mörka hårlockarnes natt.
Tvenne örringar hängde likt två kupidonska bågar på hvar
sin sida om kärlekens altartaflor, kinderna. Ett rikt halsband
mottog lik en korallbank barmens stigande och fallande bölja.
Under tiden inträdde fadern i nattmössa och nattrock,
med förfrågan, om det icke vore postdag, emedan han hade
ett bref att skicka till Napoleon. Utan att afbida svar
vände han sig till mig och sade, det Napoleon erbjudit
honom komma till sig för att blifva général en chef för en
af de arméer, som vid första islossningen skulle öfvergå
till England. Jag viste ej, hvad jag skulle svara dertill,
men anmärkte, att, hvad islossningen beträffade, vore den
redan för sig gången emedan vi nu hade full sommar. »Tror
herrn då, att jag inte duger till général en chef» utopade
han och slog upp nattrocken. — »Jo-o,» stammade jag och
var färdig att dö af förlägenhet, då flickan hjelpte mig ur
bryderiet genom en blick på mig och en kopp tévatten åt
fadern. För att begagna den korta tystnaden och undvika
allt vidare obehag för mig af ett så beskaffadt samtal,
frågade modern, om jag ej hade lust att bese trädgården, då
Kristin kunde bli min vägviserska. Jag bugade mig
tacksamligen och var inom en sekund utom dörren. — »Bästa
ni, var ej ond på min pappa,» hviskade Kristin på
förstugutrappan, »han är sjuk, derföre talar han så
underligt; han menar likväl intet ondt dermed. Men nu skall
ni komma i vår trädgård och se, hur snyggt och nätt
vi hafva.» — Jag inträdde inom en grönmålad grind,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
