Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kamrater.» – Nahum bockade sig och gick, ett halfpund
lättare till sinnes än förut. Gatan förekom honom
rymligare, himmelen klarare och träden på kyrkogården blott
milda väsenden, hvilka strödde sina gula löf; liksom till en
högtid, framför hans fötter. När han hemkom, helsade honom
hans tvenne kamrater (gymnasisten var ej i rummet) med
utrop: »tag nu fram din matsäck, ty vi äro förbannadt
hungriga!» Nahum pekade bortåt vrån och teg. En af
dem uppryckte knytet och utbredde varorna på bordet. I
det samma inkom gymnasisten, knytet lyftes bort, och
händelsen frälste den gången det lilla förrådet från en
fullkomlig förstöring.
Nu underrättade han sig om, hvilka böcker han behöfde,
gick ut att köpa en Cornelius, en glosbok, Djurbergs
geografi, m. fl.; hopband en exercitiebok, en skrifbok;
köpte sig en ny griffel och penna; tillhandlade sig utaf
en af kamraterna i gården en bokrem och aftågade kl. 2
till skolan, infördes och förestäldes magistern, som
förmanade honom till lydnad och flit samt anvisade honom
hans plats nederst på en bänk. Rummet bestod af tjocka
gråstensväggar och hade ett dystert utseende, emedan husen
vid den förbi fönstren framstrykande gatan bortskymde en
god del af dagsljuset. Rundt omkring de tre sidoväggarne
satt den så kallade öfre klassen, mellerst i rummet på
lösa bänkar den nedre, och midt framför mot den fjerde
väggen hvilade sig en låg kateder, hvars utnötta färger
man ej mera kunde igenkänna eller åtskilja. Bredvid
fönstret befann sig en lång karbas, och vid dörren var
en vedhög uppstaplad. Magistern hade en grönaktig syrtut
på sig, nära sympatiserande med den ofvan beskrifne katedern,
papiljotter i håret och på hufvudet en hatt med breda bård.
Rösten var rytande och skarp, minen bister, hvilken bisterhet
ännu mer förökades af det orakade skägget. Vid minsta hviskning
reste han uppå sig, slog boken i katedern och röt till förfärligt.
Explikationen i Cornelius skulle nu taga sin början.
Magistern föreläste det kapitlet ur Miltiades, der tiotusen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
