Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 7. En återblick på min barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvar och en med sitt ljus till eklärering. Flere bestodo
två. Framför allt var katedern upplyst ej blott ofvanpå,
utan äfven kring sidorna.
Läraren inträdde. Alla uppstego, bugade och fäste
sina ögon på den älskade magistern. Vid anblicken af den
oförmodade tillställningen bredde sig ett melankoliskt moln
öfver hans anlete. Då den så kallade custos pligtmessigast
och efter vanligheten framräckte karbasen, återlemnade han
den småleende och med tillägg: »jag hoppas aldrig mer
behöfva honom, och allra minst i dag!» Läsningen tog sin
början; custos anmälte då, att alla öfverläst dubbla lexor.
Detta bevis af tillgifvenhet pressade en oförmärkt tår ur
lärarens öga; han förhörde; alla kunde förträffligt. Det var
nu icke mer denna stränga, dundrande stämma; den hade
blifvit så vek, så öm; det var icke mer denna hotande blick;
den hade öfvergått till ett mildt och vänligt deltagande. Nu
var lästimmen förbi, läraren uppsteg. Då framgingo några
af gossarne, som egde röst, och helsade honom med en
afskedssång; – han sjelf gret, alla greto, ja sjelfva murarne;
ty det var högst qvaft af värmen och de många ljusen.
En lång stund förmådde ej läraren svara härpå. Ändtligen
höjde han stämman och tackade dem för all deras
flit, förtroende, vänskap och sedlighet. Å nyo en ström af
tårar. Nu framträdde primus i klassen och räckte honom
en stor silfverbeslagen sjöskumspipa, den lärjungarne af
sina små besparingar sammanskjutit. Alla gladde sig, då
han emottog gåfvan och tyckte, att den samma var ganska
hederlig. Till det sista slöt han hvar och en i famn och
kysste honom. Nu insvepte han sig tårögd i sin kappa och
försvann genom dörren. Ännu en lång stund stod hvar
och en tyst och snyftande qvar på sin plats; det hade blifvit
så tomt, så ödsligt. Lika tysta och försagda togo gossarne
sina böcker, utgingo den ene efter den andre, icke som
vanligt med gny och buller; och, när Nahum hemkom, stod
den enögda gumman i dörren och berättade hela uppträdet,
som var så oändligt rörande, ty hon hade stått vid
skolfönstret och sett deruppå. »En sådan lärare,» tillade hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
