Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julius i sällskap med en okänd inträdde och berättade, att han
på ett torg blifvit tillbjuden få åka, som han trodde, för intet.
På tillfrågan, hvart han ville färdas, hade han svarat, att detta
qvittade honom lika, blott att åkningen kunde försiggå
inom en halftimme. Den skjutsande hade då föreslagit
Rosendal under försäkran, att man på tio minuter skulle
kunna hinna dit. Man hade derpå farit öfver en lång gata,
förbi åtskilliga kaserner, sedermera öfver en bro, hvarefter
man utkommit på en grön plan, tagit af åt sjökanten och
anländt till ofvan nämde ställe. Här hade Julius gått och
sett sig omkring, stannat framför en blomsterrabatt och
afbrutit en löfkoja. I det sammma hade en gardist rusat
fram och fattat honom i kragen under hotelser af arrest
eller 3 riksdalers plikt för okynnet. Då Julius försäkrat,
att han icke egde en skilling på sig, hade äfven den
skjutsande tillkommit och äskat betalning. Midt under detta
tumult hade denne okände vännen, hvarvid han pekade på
sin följeslagare, händelsevis gått förbi och efter inhemtande
af sakens förhållande godtgjort åkaren och med några
tolfskillingar tillfredsstält den postande gardisten. Nu hade
en hofbetjent utkommit från slottet med anmodan, att de
båda ynglingarne skulle följa honom. Vid inträdet i slottet
funno de framför sig ett ungt och välbildadt fruntimmer i
sällskap med några andra. Med en synnerlig vänlighet hade
man frågat dem om deras namn och om sjelfva händelsen,
hvarpå det unga och vackra frumtimret klappat Julius på
kinden, bedt honom icke vara förskräckt, samt bortgått till
fönstret, afbrutit en eternell och räckt honom. Hvem denna
dam varit, viste de icke. – Till bevis på berättelsens
sannfärdighet framvisade nu Julius den oförvissneliga
blomsterskänken.
Grefven, hvilken i begynnelsen ämnat skrubbhyfla sin
son för hans öfverdåd, lugnade sig allt efter berättelsens
fortgång och kände sig vid dess slut hemligen smickrad af
den uppmärksamhet, hans son väckt hos det obekanta
fruntimret. Han vände sig nu till den trogne ledsagaren med
tacksam anhållan att få afbörda sin skuld och lära känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
