Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Ungdomsfantasier eller Nahum Fredr. Bergströms krönika - II - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan björkdungar, sippbeströdda stränder och behagligt
rundade kullar. Den fattade med sin liljehand en hel
solfjäder af ljusbestrålade lönnar, hvilka med sina nyspruckna
löf skuggande nedhängde öfver vattubrädden. I denna löf-,
vatten- och blomsterengd satt Paulina, grefve
Liljekonvaljenstolpes enda, sextonåriga dotter, och spelade på luta. Tätt
vid hennes fötter sorlade det sakta vattenfallet af en bäck,
som sökte i slingrande bugter sin väg ned åt viken. Näst
suset af en stilla sommarvind, hvilken med sina lena vingar
vidrör de dallrande och skimrande bladen, erbjudes väl för
örat och känslan knappast något angenämare än bruset af
ett kristallklart vatten.
Också lyssnade Paulina mer, än hon spelade. Stundom
blundade hon med ögonen hela långa stunden för att höra
det jemna, beständiga sorlet, någon gång skiftande genom
ett flytande spån eller något annat, som satte sig fast
mellan stenarne och liksom dämde den obehindrade farten. Då
arbetade de små vågorna, liksom med ett pip, ungefär som
binas vid förestående svärmning eller någon öfverhängande
fara, för att få den lilla seglaren loss. Det lyckades
ändtligen, och nu återtog den lugnade bäcken sitt förra ljud.
Detta förnöjde Paulina obeskrifligt, och, då hon sedan
öppnade ögonen, var allt så nytt och underbart omkring henne.
När hon några stunder jollrat med denna lek, satte hon sig
att se längs utåt bäcken. Då fann hon det så roligt att
betrakta de små krusningarna, mörka i skuggan, men åter
uppglittrande i solskenet, så lustigt att beskåda de
kommande och bortflygande fjärilarne, än parvis, än i flock, än
åter en och en. Ingen dröjde. Blott ett par sekunder
hvilade den ostadige på hvarje blomma. Så kommo
trollhästar med sina breda, surrande och lysande vingar, viga
som blixten i sin flygt. Midt framför sig till venster hade
hon utsigt öfver vikens hela spegel och på sidan en
blomsterkulle med nyss uppblommande, sött doftande narcisser
och violer; längre bort en klipphäll, hvilken allmänt
kallades ekoberget, emedan ett melodiskt genljud derifrån lät
höra sig, hvilket åter, ehuru ej så starkt, besvarades från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
