Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pokulerande. Verkeligen har icke den vackra frun fått
bättre färg på kinderna. Men hvarföre är det ena
kindbenet rödare? Är det derföre, att hon har det vändt åt
fänrik C., med hvilken hon valsade på balen? –
Brukspatronen synes vara i sitt rätta element. Han nickar och
trycker. – »Hade vi ej den äran att ega landshöfdingen
här, skulle jag föreslå, att vi aftoge rockarne; här är så
förbåldt varmt.» – »Jag ber ödmjukast, mina herrar,»
svarade denne, »varen ogenerade; men vi måste dock göra
något afseende på damerna.» – »Åh! min är snart utaf,»
sade ryttmästarens fru, småskrattande, och kastade sin lätta
schal bakom sig på stolen. – »Jag skulle tro, att vördnaden
bjuder,» genmälte sekreteraren. – »Jag förstår,» inföll
brukspatronen, »och derföre behålla vi plaggen på.»
»Men, min herr författare, vid ett så stort kalas, huru
kan ni glömma att för oss fruntimmer något orda om rätterna!»
– Mina nådiga! jag var ju icke sjelf med. Jag
har det blott ryktesvis och från tredje hand, det vill säga
från hushållerskans pigas systerdotter. Det befans (jag
menar på kalaset), låt mig eftertänka, en alldeles utsökt
sparris, förträffliga aborrar eller gös, jag minnes ej
hvilketdera, en utvald kalkonstek, mandelsprits, tårta och hvad
allt det der krafset heter. – Nu kommer den stora bålen.
Skålar proponeras, landshöfdingens, landssekreterarens och
så vidare; skott utanför fönstren och trumpetklang. Klockan
är fyra, hon pekar på half fem; ändteligen stiger man upp,
läser, bugar, tackar, tar damerna under armen, ledsagar
dem in i förmaket, der det doftande kaffet sjudande står
och väntar.
Talet faller å nyo på utsigter, befordringar, lediga platser;
sekreteraren med händerna på ryggen, bugar och lyss, hviskar
till sin närstående granne: »hvad den landshöfdingen ser
genialisk ut! men den der landssekreteraren, hur kan det
hänga till sammans, att han bär mustacher?» – »Enligt en
kunglig förordning under Carl XII:s tid,» blef svaret, »äro
dylika embetsmän ålagda att ha mustacher.» – »Ser man
på, ser man på,» tillade sekreteraren med en högtidlig min,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
