Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlägen ut. De togo honom arm i arm med sig och vandrade
fram till herregården.
Nå, än plåtsedeln då?
Mine gunstige läsare! jag kommer strax till honom.
Penningarna flyga oss icke genast i händerna. Men
dessförinnan måste jag förtälja en annan historia, hemtad från
en af våra prisbelönt författare. Berättelsen är så naiv och
hjertrörande, att jag i min lefnad aldrig skulle önskat mig
hafva författat något mera, och jag vore viss om min odödlighet.
Att begifva sig till Söder och södern, äro tvenne
himmelsvidt åtskilda ting. Till det förra fordras ovilkorligen,
att man skall vara pank på allt, hvad mynt heter. Det
senare kräfver fulla fickor och goda rekommendationsbref,
äfven om hufvudet är tomt. Vi förbigå det förra och hålla
oss endast vid det senare.
De fleste våra läsare känna förmodligen herr Nicanders
senaste produkt, Minnen från södern. I första delen, sid.
12, förekommer en alldeles oöfverträfflig idyll, hvilken jag
här tager mig för bättre minnes skull friheten att aftrycka.
Jag vill kalla den
Hobyfliokan.
»En dag under mina vandringar 1824 anlände jag med
mina tvenne unga reskamrater till Hoby prestgård i Blekinge.
Gästfritt och vänligt inbjödos vi af kyrkoherden och dess
fru till en god middagsmåltid. Medan vi åto, stod bakom
matmoderns stol en ung, omkring 17 års flicka, med långt
guldgult hår, fina lintygsärmar och ett rödt lif. De stora
blå ögonen blickade blygsamt, men förståndigt omkring,
och hon tycktes troget lyssna till allt, hvad som sades, äfven
då hon emellanåt uppassade vid bordet. Under angenäma
samtal om Blekinge i allmänhet samnt om Hoby sockens
fornminnen i synnerhet, för hvilkas närmare kännedom
kyrkoherden sjelf yttrade ett upplyst nit, förflöt större delen
af dagen, och den allt lägre sjunkande solen manade
vandringsmännen till uppbrott, för att innan natten kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
