Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - De tre familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försök att få henne mottaga sedeln voro fruktlösa. Då tog
jag ur min halsduk en liten bröstnål af obetydligt värde
och bad henne behålla den såsom ett minne af de fyra
vandringsmännen. Hon mottog den med nedslagna ögon.
Vi bjödo henne vänligt farväl, och ännu en lång stund såg
jag henne stå orörlig qvar på samma ställe, till dess hon
plötsligen begynte med fladdrande hår springa till prestgården
till baka.»
Der hafva vi alltså plåtsedeln. Än tjugufyra skillingen
då? Strax, mine läsare, strax! Jag måste först anställa en
liten kommentarie öfver flickan.
Af Heimdall och Aftonbladet har allmänheten blifvit
underkunnig om, att författaren till denna roman detta år
gjort en resa söder ut, till Danmark. Oberäknadt nöjet
ansåg han det för en pligt att resa utrikes, i synnerhet då
han af Svenska akademien högst oförtjent blifvit
ihågkommen och hedrad med det Lundbladska priset. Detta
resestipendium är väl inte så stort, som det herr Nicander
erhöll; men det räcker åtminstone till Hoby. Dessutom är
det helt annat att färdas till Rom, än till en svensk prestgård.
På det senare stället får man åtminstone fri mat. Jag kan
ej dölja, att, när jag nedkom till Blekinges förtrollande nejder7
nyfikenheten dref mig att uppsöka denna sällsamma piga,
»hvilken blickade så blygsamt och förståndigt omkring och
tycktes så troget lyssna till allt, hvad som sades.» Efter
någon forskning (jag började med att fråga efter fornminnen
och gick sedermera framåt ända till 1824) påträffade jag
henne å Hoby gästgifvaregård. Hon var nu på sitt fyra
och tjugonde år. Jag tillsporde henne om det »röda lifvet»;
det var söndersprättadt och urväxt. De fina lintygsärmarna
förevisades och voro i godt stånd, med undantag af en
skarf midt på. Annars var hon sig lik; de stora blå ögonen
sutto ännu qvar på sitt ställe; håret ej så mycket guldgult,
mera kastanjebrunt. Jag frågade henne, huru det der svarta
åskmolnet sett ut, och i hvilket väderstreck det visat sig.
Det förra aftecknade hon i köksspiseln med en bit kol; om
det senare underrättade hon mig från en höjd strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
