Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omsorger och vakor; hur mången gång hon såsom barn
nödgats gå hungrig till sängs och blifvit af de moderliga
kyssarne och sången öfvertalad till tystnad och sömn, den
grofva klädnaden, armodet räckte henne, ofta sämre än
ett tjenstehjons; derefter de trogna vårdarenas frånfälle,
hennes bittra tårar vid griften; den hopplösa utsigten för
framtiden; slutligen den ljusnande strimman, dagen, då den
oförgätlige fosterfadern tog henne till sig, försåg henne på
det bästa och bar en så huld omvårdnad för henne; huru
hon under hans ögon tillväxte, blef gladare, lugnare och
mera sorgfri; huru han lärde henne hennes kristendomsstycken,
var sträng, men mild, samt höll henne till arbetsamhet,
ordning och ett sedigt uppförande. All detta framstälde
sig för hennes inbillning i en enda lysande och klar
punkt; och, då hon nu å nyo betraktade den vördade
fosterfadern, trängde sig en stilla tår fram ur ögat, banade sig
väg utför kinden, nedföll och upptogs af en förgät-mig-ej.
I samma ögonblick undanvek vinden ett af asplöfven. Solen
sken genom öppningen ned på blomman, kysste och
uppsög med sina varma läppar tårperlan.
Äfven prosten befann sig skakad och upprymd. Den
enda dagen, då han talade om sin saliga hustru, var denna.
Hon hade haft detta ställe synnerligen kärt. Med innerlig
rörelse gick gubben på den dagen omkring ön och visade
den täcka lönnen, på hvars grenar hans salig Fiken brukade
hänga sin hatt; bergskrefvan, der hon legat på knä och
kokat eftermiddagskaffet; syrenbusken, hvilken hon med
egen hand planterat och som nu uppväxt till en manshöjd;
udden och den höga stenen, hvarpå hon stått och beskådat
solnedgången samma år, hon slutade sina dagar. Vid
anblicken af det sist nämda tindrade alltid en stor, klar tår
i gubbens öga, och hans stämma blef darrande och beklämd.
Också magister Falallelej och Lasse voro ej utan en
viss hjertnupenhet, ehuru på olika sätt. Båda grundade på
ett godt brödstycke; Lasse egntligen på en kryddlimpa, som i
gröngräset spridde sitt angenäma doft och såg högst
välsmakande ut. Ty värr låg den elaka käppen emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
