Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Förlofningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade gubben efter en paus och med en högtidlig min, »om
herr magister Falenderlein vill hafva denna förestälda
person, min fosterdotter Greta, och älska henne i nöd och lust?»
– Adjunkten, förbluffad och med ett utseende, som skulle
han undergått uppenbar kyrkopligt, bara bugade sig och
teg. – »Nå! svara då! dundrade prosten. – »Ja»,
framhväste adjunkten och gjorde en djup bugning. – »Godt!
det är bra, rätt bra,» fortsatte prosten, tog några steg öfver
golfvet och slog åter en generalhvissling. Efter en paus
fortfor han: »Frågas, om min fosterdotter Greta vill hafva
denna förestälda person, herr magister Falenderlein, och
älska honom i nöd och lust?» – »Ja, söta pappa lilla, det
vill jag visst,» svarade mamsellen, hvarvid hon, ännu
utstyrd i den nedblötta kapotten, neg så eftertryckligt, att
en våt ring syntes på golfvet efter klädningen. – »Godt!»
sade gubben, »det är bra, rätt bra! Se så, Gud välsigne er,
barn!» – Härvid gjorde gubben en åtbörd med armarne, liksom
för att föra i hop dem. Greta förstod meningen, magistern
icke. – »Nå! stå inte der som en bock,» dundrade gubben
till adjunkten; »herrn måtte väl icke vara rädd att kyssa
sin trolofvade i min närvaro och med min tillåtelse?» –
Ceremonien försiggick; men ingen förgapade sig så
högeligen öfver tilldragelsen, som magister Falallelej och
prostens Lasse.
Sedan gubben något repat sig efter strapseringen, blef
hans första åtrå att taga till snuggan, draga några bloss
och jemväl bjuda den nya mågen af den »aromatiska»
tobaken. Då ihågkom han, att pipan var qvarglömd i
schäsen, anmodade alltså magistern att hemta den dyrbara
klenoden. Efter något dröjsmål inträdde denne jemte Lasse,
båda med långsamt afmätta steg, alldeles som skulle de
hafva gått i likprocession.. Vid anblicken af pipan blef
gubben, om möjligt var, mera förkrossad än denna. Hufvudet
på markattan var helt och hållet söndersmuladt. Gubben
vände de brutna styckena på alla sidor. Ändtligen
utbrast han i denna elegi: »Uti jemt femton år har du,
min snugga, varit min trogna följeslagerska i regn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
