Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Noveller - Aning och sympati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag önskade taga upp henne, och vi rodde blomman till
mötes. I det samma jag böjde mig ned för att upptaga
henne, skimrade något ur vattnet emot mig. Jag bad den
roende hålla stilla. Jag såg än en gång ned, o jemmer
och ve! midt under den flytande rosen låg ned i djupet på
en klar sandbotten den begråtne och saknade. Jag
tillropade de öfrige att skynda till biträde. Utan möda
uppdrogo vi den döda kroppen. Med armarne i kors öfver
bröstet hade han legat i vattnet, och i denna ställning förde
vi honom i land. På den gröna gräsmattan hvilade han
nu, lika skön som i lifvet. Ingen strimma, ingen den minsta
rispa syntes på hans täcka former, så lätt och mildt hade
naturen behandlat sitt barn. Han låg liksom sofvande.
Munnens rosor voro halföppna, på kinderna brann ännu
lifvets purpurfärg, och kring den ädla, snöhvita pannan
föllo, som förr, de af vattenperlor skimrande lockarne i
behagliga ringlar. Sjelf en blomma, af döden bruten, hvilade
han nu bland blommor. Stumma stodo vännerna omkring,
men djupt blödde såret i deras hjerta. Ändtligen insveptes
han i ett snöhvitt linne, och på bröstet fäste jag den
narciss, hvilken, såsom en trogen afbild af honom sjelf, allra
först visade oss vägen till hans återfinnande. Snart kommo
modern och syskonen, klagande och sörjande. Jag förmådde
ej uthärda denna anblick, kastade mig under ett träd för
att i strömmande tårar lätta mitt beklämda hjerta.
Snart spridde sig berättelsen om hans bedröfliga slut
till allas öron. Hela staden var försänkt i sorg, ty alla hade
älskat den intagande ynglingen. Äfven små barn
framlallade: »Gustaf är död,» och de liknöjdaste sinnen funno
sig uppskakade af denna händelse. Den, hvilken dock
djupast kände förlusten, och det så mycket våldsammare,
emedan de bittra saknaden ej vågade yttra sig, var en af
stadens fagraste tärnor. Hon hade länge i hemlighet älskat
den bortgångne. Bekantskapen hade tagit sin begynnelse
dermed, att ynglingen dagligen gått och undervisat henne
i musik. Huru vida han till baka hyste samma ömma böjelse,
är oss obekant, åtminstone hade han aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
