| I:283 |
När solen dagens unga fackla tänder
Och med sitt gullhår våg och fjellar klär,
En stilla bön till himlen jorden sänder
Från gräsen, blommorna och foglars här.
I färg, i doft, i sång de dagen båda,
Med fromma blickar upp till Herren skåda.
Högst örnen svingar. Lärkan dagen firar
Med munter sång. Då öppnas blomstrets knopp,
Och trädet fram i ros och blader spirar
Och sträcker armarne mot himlen opp.
En andaktstår ler i hvar blommas öga.
Hvar blomma doftar ljuft emot det höga.
Och när som solen ned sitt hufvud sänker
Mot vesterns barm, i qvällens lugna stund,
Då all naturn i tyst åskådning tänker
Och suckar emot azurns purpurgrund.
I hvarje sus ett sakta Amen klingar,
Som öfver sjö och fält och fjellar svingar.
Då Herren hör de ord, som jorden talar,
Och henne bönhör, från sin höga tron.
Han för den trogne öppnar sina salar,
Som klara skimra uti azurns zon.
Hans englar ned från höga fästet vända
Och frid och fröjd till hemmets kretsar sända.
| I:284 |
Och kring den huldas rosenparker susar,
Från evighetens haf, en sabbatsvind,
Den hennes sköna blomsterbäckar krusar,
Och ljufva minnen smeka hennes kind.
Och som ett barn då känner sig naturen,
På Herrens milda kärleksarmar buren.
